ellauri032.html on line 407: Symbolistien symppaamia kynäilijöitä oli Stendhal, Balzac, Flaubert, ja se tollo setämies Edmond de Goncourt, jopa Émile Zola, jota kyllä Bourget ällösi. Zola kertoi liian naturalistisesti rotinkaisista, ei hyvä. Ja peukutti jutku kolmijalkaa, hyvin paha. Symbaalirunoilijoita oli paljon, esim Charles Baudelaire, Stéphane Mallarmé, Paul Verlaine, ja Theodore de Banville. Nää on siis kaikki ranskixia, sieltähän tää alko. Ranska luuli olevansa maailman napa aina 1871 rökäletappioon. Siihen liitty myös tää porukka, vastareaktiona, jos niin voi sanoa.
ellauri033.html on line 262: naturalistes. Mais il digérait mal ; c´est pourquoi son naturalisme se
ellauri033.html on line 340: Hij publiceerde in 1874 in eigen beheer de gedichtenbundel Le drageoir à épices. De heruitgave van het jaar daarop verscheen onder een gewijzigde titel, Le drageoir aux épices. Dankzij zijn artikel over L´Assommoir en een roman, Les Sœurs Vatard (1879), won hij Émile Zola voor zich. Hij leverde een bijdrage aan de bundel Les Soirées de Médan (1880), die het manifest wordt van de naturalistische literatuur. Zijn werken schetsen het beeld van een grijs, banaal en alledaags bestaan, zoals in En ménage (1881) en À vau-l´eau (1882), waarbij hij blijk geeft van pessimisme en van zijn weerzin voor een moderne, door "janhagel en zwakhoofdigen" bevolkte wereld.
ellauri033.html on line 456: Aikasemmat Paulin kirjat oli ollu pessimistisiä laskukkuuden runoelmia. Ei mitään törkeitä rupusakin kuvauxia naturalistityyliin niinkuin Zolalla. Zola on Wn mielestä ihan pasee, niin lääst siisön kun olla voi. Bourget on ylemmän keskiluokan eli herrasväen laulaja, jatkaa ihailemansa yrittäjähenkisen Balzacin kengänjäljissä. Se kuvaa raffinoidumpia fixumpia ihmisiä joilla on makua, pankinjohtajia ja hammaslääkäreitä, ja niiden sisäisiä mielenliikkeitä, just niinkun Mirkku, Aarne ja Sariolan Esa.
ellauri045.html on line 491: Kokoelman selvimmin imaginistisessa runossa "Tammojen laivat" näkyvät sisällissodan groteskit tapahtumat. Ketjuuntuvien metaforien kuvallisuus tekee siitä yhden Jesenin parhaista runoista. "Kaiken tuntemaan ja silleen jättämään/ saapui runoilija tähän maailmaan./ Hän saapui suutelemaan lehmiä, kuuntelemaan kauran narskuntaa, s. 69", runossa julistetaan. Jeseninin kirjoitti monta renttuelämää kuvaavaa runoa, joiden naturalistisessa tunnelmassa on usein draivia:
ellauri055.html on line 970: Teuvo Pakkala (alun perin Teodor Oskar Johaninpoika Frosterus, 9. huhtikuuta 1862 Oulu – 7. toukokuuta 1925 Kuopio) oli suomalainen kirjailija. Pakkala lasketaan 1880–1890-lukujen realisteihin, ja häntä on usein nimitetty myös naturalistiksi. Onkohan se isotissiselle Janinalle sukua? Ei kai, sehän olikin Frostell, nyttemmin Fry. And bring some shit for my Fry.
ellauri089.html on line 423: § 10. "Good", then, denotes one unique simple object of thought among innumerable others; but this object has very commonly been identified with some other—a fallacy which may be called "the naturalistic fallacy" … Tässä Jyriltä alkaa lähteä riimu käsistä. Sillä on niin iso lehmälauma ojassa, ettei se pysty pitelemään sitä. 1 lehmistä on että ainoa merkizevä hyvä on termiittiapinoiden hyvä, lehmistä ei mitään väliä. Niitä on hyvä popsia aivan vapaasti. Koska lehmät ei ole meikäläisiä, niillä ei ole sielua, ei äänioikeutta eikä armeijaa, ja ne maistuu meistä apinoista hyvältä. So there!
ellauri089.html on line 431: § 14. The "naturalistic fallacy" illustrated by Bentham; and the importance of avoiding it pointed out. …
ellauri089.html on line 467: § 31. Mr Spencer's connection of Evolution with Ethics seems to shew the influence of the naturalistic fallacy; …
ellauri089.html on line 473: § 34. Three possible views as to the relation of Evolution to Ethics are distinguished from the naturalistic view to which it is proposed to confine the name "Evolutionistic Ethics". On any of these three views the relation would be unimportant, and the "Evolutionistic" view, which makes it important, involves a double fallacy. …
ellauri089.html on line 479: § 36. The prevalence of Hedonism is mainly due to the naturalistic fallacy. …
ellauri089.html on line 544: § 67. and by "metaphysical Ethics" I mean those systems which maintain or imply that the answer to the question "What is good?" logically depends upon the answer to the question "What is the nature of supersensible reality?" All such systems obviously involve the same fallacy—the "naturalistic fallacy"—by the use of which Naturalism was also defined. …
ellauri089.html on line 548: § 69. But the theory, by which I have defined Metaphysical Ethics, is not that Metaphysics has a logical bearing upon the question involved in practical Ethics "What effects will my action produce?", but that it has such a bearing upon the fundamental ethical question, "What is good in itself?" This theory has been refuted by the proof, in Chap. I, that the naturalistic fallacy is a fallacy; it only remains to discuss certain confusions which seem to have lent it plausibility. …
ellauri096.html on line 102: Science is about what is the case rather than what ought to be case. This seems to imply that science does not tell us what we ought to believe. The traditional way to fill the normative gap is to delegate issues of justification to epistemologists. However, Quine is uncomfortable with delegating such authority to philosophers. He prefers the thesis that psychology is enough to handle the issues traditionally addressed by epistemologists (or at least the issues still worth addressing in an Age of Science). This “naturalistic epistemology” seems to imply that ‘know’ and ‘justified’ are antiquated terms – as empty as ‘phlogiston’ or ‘soul’.
ellauri097.html on line 481: What you ought to be saying if you don’t believe in God is, It’s just molecules clashing in the universe. There is no right and wrong, so you have no justification for claiming that I’m wrong. Now, that would be consistent - the relativistic view of a materialistic universe. But, of course, then they can’t complain their “rights” because rights don’t have any place in a purely naturalistic system. Rights are part of teleology, endowed with creation.
ellauri115.html on line 488: Clarke sided with Locke and Newton against Descartes in denying that we have knowledge of the essence of substances, even though we can be sure that there are at least two kinds of substances (mental and material) because their properties (thinking and divisibility) are incompatible. He defended natural religion against the naturalist view that nature constitutes a self-sufficient system and defended revealed religion against deism. Clarke adopted Newton’s natural philosophy early on. Through his association with Newton, Clarke was the de facto spokesperson for Newtonianism in the first half the eighteenth century, not only explaining the natural science but also providing a metaphysical support and theological interpretation for it.
ellauri118.html on line 263: Väitteeni kuitenkin on, että ateistiset syntyteoriat sekä evoluutioteoria miljoonine vuosineen ovat taruja, valheita ja satuja. Ihmisillä on voimakas mielikuva, että nämä käsitykset pitävät paikkansa, mutta väitteeni on, ettei niille ole todisteita. Ne ovat naturalistiseen maailmankuvaan perustuvia kertomuksia, eivät sen enempää. Tieteen kanssa niillä ei ole mitään tekemistä.
ellauri118.html on line 265: Joka tapauksessa, jos tämä aihe kiinnostaa, olen kirjoittanut kotisivulleni aiheesta tiivistetysti viimeisimmässä kirjoituksessani Tiede harhassa - yhteiskunta perässä? Siinä on otettu oleellisimmat asiat esille naturalistisista syntyteorioista ja evoluutioteoriasta, ja miksi ne eivät voi pitää paikkaansa vaan ovat ristiriidassa todellisen tieteen kanssa. Lopuksi käsitellään hiukan sitä, miten evoluutioteoria vaikuttaa moraaliin yhteiskunnassa. Kotisivuni löytyy myös Googlen hausta nimelläni ja siellä uusimpana kirjoituksena on tämä kirjoitus.
ellauri118.html on line 1162: Pieixoto´s name suggests Pope Pius IX, a Vatican pope (1854-1878), who, in his first year of office, issued the doctrine of the Immaculate Conception of the Blessed Virgin Mary. Peixoto is a Portuguese surname. It refers to fish. Notable people with the surname include: Alvarenga Peixoto (1743-1793), Brazilian poet, born in Rio de Janeiro; António Augusto de Rocha Peixoto (1866-1909), Portuguese naturalist, ethnologist and archaeologist; César Peixoto (born 1980), Portuguese footballer who plays for Sport Lisboa e Benfica in the Portuguese first division.
ellauri144.html on line 596: Bitter Bierceä haukuttiin aikanaan naturalistixi. Silloin tarkoitettiin varmaan Emile Zolan "pahaa" naturalismia, johon kuului tieteisusko ja determinismi, eikä Norrisin hampaatonta amerikkalaista "naturalismia", joka oli potpurri realismista ja romantiikasta. Zola´s concept of a naturalistic novel traces philosophically to Auguste Comte´s positivism, but also to physiologist Claude Bernard and historian Hippolyte Taine. Hippolyte on jo esiintynyt näissä paasauxissa, kai Akukin on saanut jotain mainintoja. Claude on toistaisexi n.h. (never heard).
ellauri145.html on line 688: Joris-Karl Huysmans on Anteron seuraava potilas. Charles-Marie-Georges Huysmans (5. helmikuuta 1848 Pariisi, Ranska – 12. toukokuuta 1907 Pariisi, Ranska) oli pukinpartainen flaamilaissyntyinen ranskalainen kirjailija ja taidekriitikko, jonka ensimmäiset romaanit olivat naturalistisia. Hänestä tuli kuitenkin pian dekadentti. Hän oli myös arvostettua kirjallisuuspalkintoa jakavan Goncourt-akatemian ensimmäinen johtaja Huysmans oli ranskalaisen äidin ja alankomaalaisen isän ainoa poika. Hän aloitti 20-vuotiaana pitkän uran Ranskan sisäministeriössä. Useimmat romaaninsa hän kirjoitti virka-aikana työpaikalta varastamalleen kirjepaperille. Ranskalaisillahan ei ole töissä muuta kuin luppoaikaa, kuten selviää amerikkalaisten tekemässä ranskisklisheekokoelmassa nimelltä Emily in Paris. Se on mikäli mahdollista vielä kehnompi kuin Jorin romaanit. Huysmansin varhaisimmat teokset saivat vaikutteita naturalisteilta. Niihin kuuluvat muun muassa romaani Marthe, histoire d’une fille (1876) ja pienoisromaani Sac au dos (1880), joka perustui Huysmansin omiin kokemuksiin Saksan–Ranskan sodasta.
ellauri145.html on line 690: Huysmans irtautui 1880-luvun aikana naturalisteista, sillä hänen seuraavat teoksensa olivat naturalistisiksi liian dekadentteja ja tyypillisesti väkivaltaisia. Dekadentit oli poliittisesti lähempänä jotain oikeistoanarkisteja vaikka jotkut olivatkin olevinaan punikkeja. Huysmansin uuden tyylin ensimmäinen romaani oli tragikoominen À vau-l’eau (1882). Hänen tunnetuin romaaninsa on vuonna 1884 ilmestynyt A rebours (1884, suom. Vastahankaan), joka kertoo päähahmonsa, tylsistyneen aatelisukuisen henkilön esteettisen dekadenssin kokeiluista. Että ne jaxavatkin olla ikävystyttäviä. Ikävystyneiden joutomiesten hätkäytysyrityxiä. Là-bas (1981) puolestaan kertoo 1880-luvun okkultismin uudelleenheräämisestä. Siinä 1800-luvun satanistien tarina lomittuu keskiajalla eläneen Gilles de Rais’n elämään. Kirjassa on mukana ensimmäistä kertaa omaelämäkerrallinen protagonisti Durtal, joka esiintyy myös Huysmansin kolmessa viimeisessä romaanissa, teoksissa En route (1895), La Cathédrale (1898) ja L´Oblat (1903).
ellauri145.html on line 693: Hän kirjoitti romaaninsa joutohetkinään, minkä niistä kyllä huomaa. Hänen tyylinsä oli ensin äärimmäisen realistinen mutta muuttui myöhemmin mystillis-esoteeriseksi. Tavallinen kehitys oikeistopaskiaisilla. Émil Zola oli alkuun hänen esikuvansa. Hänen naturalistisen kautensa teoksia ovat Le drageoir aux épices (1874), Marthe (1876), Les sœurs Vatard (1879), En ménage (1881) ja A rebours (1884), joista viimemainittuun perustuu hänen maineensa. Vuonna 1887 Huysmansista tuli Zolan katkera vastustaja ja muutenkin aika paskiainen. Myöhemmällä kehityskaudellaan Huysmans muuttui ankaran katoliseksi. Hizi tääkin oikeistolaistumiskehitys on nähty vitun monessa kynäilijässä. Hän kuvaa eri kehitysvaiheitaan teoksissa En Route (1895), La Cathédrale (1898) ja L’Oblat (1903). Huysmans kuoli sentään vuonna 1907 syöpään. Hänet haudattiin perhehautaan Montparnassen hautausmaalle.
ellauri155.html on line 741: Humen tutkielman ydintyö – todellakin hänen yleinen (epäuskoinen tai "ateistinen") filosofinen näkemyksensä – on se, että moraalinen ja sosiaalinen elämä eivät perustu eikä vaadi kristillisen metafysiikan dogmeja. Humen naturalistinen kehys moraalisen ja sosiaalisen elämän ymmärtämiseksi sulkee pois paitsi libertarianismin metafysiikan (esim. aineettomien aineiden "moraalisen" syy-yhteyden muodot) lisäksi myös kaikki muut teologisesti inspiroidun metafysiikan, joka yleensä liittyy siihen (eli Jumala, kuolematon sielu, tuleva valtio ja niin edelleen). Uskonnon metafysiikka, Hume ehdottaa, vain hämmentää ja peittää ymmärryksemme näistä asioista ja piilottaa niiden todellisen perustan ihmisluonnossa. Humen näkemykset vapaasta tahdon ja moraalisen vastuun aiheesta, kuten on esitetty kohdissa "Vapauden ja välttämättömyyden" ja muualla hänen kirjoituksissaan, ovat juuri se käännekohta, johon tämä perusteesi kääntyy.
ellauri161.html on line 452: Koska hyve on tässä maailmassa poikkeus - sitä ei kannattane kiistää - sille ei yksinkertaisesti ollut tilaa naturalistisissa piirustuksissa. Koska meillä ei ollut sellaisia kristillisiä käsitteitä kuin lankeemus ja kiusaus, shynti ja ahdishtush, emme oivaltaneet millaisten ponnistusten ja tuskien tulosta hyve aina on; emme ymmärtäneet mitään siitä sielullisesta sankaruudesta, jota elämän karikoiden välttäminen vaatii. Niinpä mieleemme ei juolahtanut kuvata tuota taistelua kaikkine voittoineen ja tappioineen, yllätyshyökkäyksineen ja harhautusliikkeineen, tai niitä erinomaisia liittolaisia, jotka tosin usein varustautuvat kamppailuun jossakin luostareiden perukoilla, hyvin kaukana niistä, joita Paholainen pahimmin kiusaa. Yhdistimme hyveet tylsimyksiin tai hurahtaneisiin ihmisiin, joiden kuvaaminen taiteessa ei tuottaisi sykähdyttävää vaikutusta.
ellauri164.html on line 232: A pupil of William "Will to Believe" James, whose Essays in Radical Empiricism he edited (1912), Perry became one of the leaders of the New Realism movement. Perry argued for a naturalistic theory of value and a New Realist theory of perception and knowledge. He wrote a celebrated biography of William James, which won the 1936 Pulitzer Prize for Biography or Autobiography, and proceeded to a revision of his critical approach to natural knowledge. An active member among a group of American New Realist philosophers, he elaborated around 1910 the program of new realism. However, he soon dissented from moral and spiritual ontology, and turned to a philosophy of disillusionment. Perry was an advocate of a militant democracy: in his words "total but not totalitarian". Puritanism and Democracy (1944) is a famous wartime attempt to reconcile two fundamental concepts in the origins of modern America. Durkheim oli taas aivan oikeassa: sodan aikana vedetään moraalin korsetinnauhat kireälle.
ellauri183.html on line 59: In the 20th century, the word was further refined, acquiring iz contemporary meaning of a naturalistic approach to life, focusing on the well-being and freedom of humans. Siinä on luoja korvattu luomakunnan herralla. Termiittiapina palvoo avoimesti omaa raidallista persettään. Jotakinhan pitää aina palvoa. Lähteet:
ellauri198.html on line 292: This poem is dedicated to the famous naturalist John James Audubon (as in Audubon society), and describes that man’s real-life practice of killing the birds he famously drew. He would use “fine shot” so as not to mutilate them, in order to deliver the best approximation of what they looked like in life. Warren doesn’t necessarily pass judgment on Audubon in this poem, but we might. All this cold, calculated murder in pursuit of “knowledge,” a.k.a. Audubon’s well-read work and much-regarded art; does it feel worth it?
ellauri219.html on line 877: Charles Robert Darwin, English naturalist (1809-1882).
ellauri247.html on line 133: Cook and his crew remained for almost seven weeks and made contact with the local Guugu Yimithirr Aborigines, while the naturalists Joseph Banks and Daniel Solander made extensive collections of native flora, while Sydney Parkinson illustrated much of the flora and fauna of the region. Botanical specimens were also collected by Alan Cunningham after he arrived on HMS Mermaid, captained by Philip Parker King on 28 June 1819.
ellauri258.html on line 319: John ja Paul kazoivat pieninä pelkäävinä napiaisina mustavalkoisia päälleäänitettyjä neuvostopiirrettyjä joissa esiintyi muun muassa Baba Jaga kanankoipimökissä. (Oli myös Sepe ja 3 porsasta Disneytä naturalistisempana versiona.)
ellauri260.html on line 95: Hegel oli sitten taas iso impersonalistipahis. Nuorten hegeliläisten kautta tämä persoonaton idealismin muoto muuttui pian yhtä persoonattomiksi materialismin muodoiksi, jotka huipentuivat marxilaisuuteen, joka pitää ihmisen olemusta todella kollektiivisena; persoonaton determinismi kommunismin muodossa määritteli ratkaisevasti kahdennenkymmenennen vuosisadan poliittisen totalitarismin. Muissa ajattelijoissa idealismilla oli taipumus sulautua yhä naturalistisempiin natsismin ja rasismin muotoihin, mikä synnytti kahdennenkymmenennellä vuosisadalla muita uusia poliittisia liikkeitä, jotka nostivat vaihtoehtoiset kollektiivit henkilön yläpuolelle, kuten kansallissosialismi ja fasismi.
ellauri260.html on line 425: Vitun Schiller saattoikin ylistää Rousseauta "mieheksi, joka teki kristityistä miehiä eikä piipunrasseja". Siitä alkoi romantiikka joka johti sitten nationalismin ja maailmansotien kautta nazismiin. Tähän lamaantuneeseen etuhalkioon tarvitaan nyt idealistista postivismia. Sosialismista ei tässä ole mihinkään, koska se on materialistista eikä ota huomioon henkimaailman tarpeita. Sillä ei ole aavistustakaan itsenäisten yrittäjätiimien muodostamisesta. Se ei siedä vahvaa keskiluokkaa, vaan näkee siinä vain kokoelman niin monia ahneita yksilöitä, joilla ei ole erityistä historiaa eikä erityisiä tehtäviä. Se luulee että määrä voittaa laadun. Ehei! Se on välinpitämätön kaikelle, mikä on yksilöllistä, suoraa, alkuperäistä. Näin palaamme aina siihen vakaumukseen, että todellinen tasa-arvo voidaan löytää vain hengellisistä konteksteista ja että ajatus naturalistisesta tasa-arvosta on suorastaan ristiriitainen, p ja ei-p tyyppinen.
ellauri365.html on line 49: Maupassant [måpasa], Henry René Albert Guy de, fransk författare, f. 5 aug. 1850 på slottet Miromesnil i Normandie, d. 6 juli 1893 Auteuil, var ättling af en gammal lothringsk adels- familj; modern var sy- ster till skalden Alfred de Poittevin. Föräld- rarna skildes tidigt, och den intelligenta och litterärt intresse- rade modern, en barn- domsväninna till Gu- stave Flaubert, ledde sonens uppfostran. Hans barndom förflöt vid Normandies kust, där M. insöp sin kärlek till naturen och lärde kän- na dessa normandiska typer, som han sedan så gärna skildrade. Adertonårig inträdde han 1868 i Marinministeriet, men öfvergick 1878. till kultusministeriet. Han saknade emellertid intresse för ämbetsmannabanan. Redan tidigt vak- nade hans lust för litteraturen, som närdes af mo- derns ungdomsminnen. Flaubert omfattade honom med en faders kärlek, kritiserade strängt hans. första omogna försök, inpräntade i hans sinne sina egna konstnärliga principer, lärde honom att genom aldrig tröttnande observation söka uppfånga det förut icke iakttagna och därför nya och att återge. det så, att det skildrade fenomenet skiljer sig från alla andra och blir individuellt och enastående. Framför allt afhöll han honom från att debutera för tidigt. Från midten af 70-talet meddelade dock M. under hvarjehanda pseudonymer (oftast Guy de Valmont) smärre bitar åt tidningar och tidskrifter, och 1879 fick han uppförd en drama- tisk bagatell, Histoire du vieux temps. Hans verk- liga debut inföll dock först 1880 med diktsamlingen Des vers. Den har obestridligen ett originellt skaplynne och väckte uppseende kanske ej minst därför, att den hotades med ett åtal för osedlighet hufvudsakligen på grund af dikten Le mur), som deck afstyrdes genom inflytelserika vänner. M. insåg sedan själf, att hans talang låg mera för prosan, i all synnerhet sedan han samma år ut- gifvit novellen Boule de suif (i "Soirées de Mé- dan"). Med denna novell, som utmärktes genom skarp observationsförmåga och ypperlig prosa- stil, slog M. igenom och intog sin plats som en at den naturalistiska skolans förnämsta representanter och en af den franska litteraturens största novellister. Den efterföljdes af en lång rad novel ler, först publicerade i "Gil Blas" och "Echo de Paris" och sedan samlade i bokform under följande titlar: La maison Tellier (1881), M:lle Fifi (1882), Les contes de la Bécasse (1883), Clair de lune i (1884), Au soleil (resebilder, s. a.), Les soeurs Rondoli (s. a.), Miss Harriett (s. a.), Yvette (s. a.; sv. öfv. 1905), Monsieur Parent (s. a.), Contes du jour et de la nuit (1885), Contes et nouvelles (s. 4.), Contes choisis (1886), La petite Roque (s. a.), Toine (s. 1.), Le Horla (1887), Sur l'eau (rese- skildringar, 1888), Le rosier de Mime Husson (s. å.), L'héritage (s. a.), La main gauche (1889), Histoire d'une fille de ferme (s. a.), La vie errante (reseskildringar, s. å.) och L'inutile beauté (1890); efter hans död ha ytterligare publicerats Le père Milon (1899; "Gubben Milon", s. å.), Le colporteur (1900) och Dimanches d'un bourgeois de Paris (s. å.). Till dessa novellsamlingar ansluta sig sexromanerna Une vie (1883; "Ett lif", 1884), Bel-ami (1885; "Qvinnogunst", 1885 och 1901), Mont-Oriol (1887; sv. öfv. 1895), Pierre et Jean (1888; "Pierre och Jean", s. a.), Fort comme la vi mort (1889; "Stark som döden", 1894 och 1910) och Notre coeur (1890; "Vårt hjerta", 1894 och 1910). För scenen skref M. vidare treaktsskåde spelet Musotte (i samarbete med J. Normand, 1891) och La paix du ménage (uppf. på Théâtre fran- çais, 1893). M. skref äfven litterära studier, bl. a. öfver Emile Zola (1883) och Gustave Flaubert (1884). Denna oerhörda produktion fullbordades en på den korta tiden af omkr. tio år. Den gjorde honom hastigt världsberömd som en äkta represen tant för den franska conten, en ättling i rakt ned stigande led af de gammalfranske fabliåförfattarna, med ära upphärande Rabelais', La Fontaines och Voltaires traditioner.
ellauri365.html on line 51: M. var en kraftigt sensuell natur, en friluftsmänniska och atlet, sjudande af af lifslust, säker i sin styrka, måttlöst hängifvande sig åt alla sensationer, full af känsla inför naturens skådespel, en vacker natthimmel, ett doftande fält, en solbelyst öppning i den högstammiga skogen, älskande kvinnan med en naiv, nästan animal, men ( på samma gång blyg lidelse. I denna öfversval- lande lifsglädje blandade sig dock alltid en viss sorgbundenhet. Han har själf tecknat sitt väsen, då han någonstädes säger, att han vissa dagar hatar allt, så att han kunde önska sig döden, andra åter känner sig glad och lycklig som ett djur. I kraft af detta sitt lynne, hvars tendenser funno sin motsvarighet i den naturalistiska riktning, som behärskade litteraturen i det ögonblick, då M. framträdde, kom hela hans diktning att röra sig inom det sinnliga lifvets sfär, återgifvande enkla och rela- tivt föga sammansatta själstillstånd och med för kärlek tecknande folkliga typer. Hans analys är kanske icke så djup, men hans rika begåfning öf verskylde i viss mån denna brist genom den styrka och lysande klarhet, hvarmed han återgaf det sedda. Ingen har mästerligare än M. förstått att ge relief och betydelsefullhet åt hvardagliga ämnen. Han ser så skarpt och klart, och hans språk är så säkert och smidigt, att han i några få ord tecknar profilen af ett ansikte eller en individs karaktär, gester och hela yttre person. I början öfverlämnade han sig kanske alltför fritt åt en viss ytlig uppsluppen och sensuell lifsglädje. Större utrymme för sina rika anlag fann han i romanerna "Une vie" och "Bel-ami", hvilka återge vissa sidor af det moderna lifvet med en rikedom på nyanser och en ironi, som blottar alla motsägelser och löjligheter situationerna eller personernas karaktär. Och denna ironi är så öfverlägsen och så objektiv, att det förefaller, som om det vore icke författaren, utan tingen själfva, som talade. Hvad M. än skildrar, är uppfattningen så frisk, så omedelbar, så utan all sjuklighet och förkonstling, att han kan säga mycket, som skulle stöta hos andra författare. Sådant gestaltade sig M:s författarskap under de första åren af åttiotalet, men hans oerhörda produktion och hans i öfrigt våldsamma lefnadssätt. bröto snart hans krafter. Plötsligen stod han, som dittills endast haft öga för det fysiska lifvet, undrande inför en ny värld, hvilken uppgått i hans inre. Ett annat ljus faller öfver företeelserna och ger en ny karaktär åt hans diktning. Intet vittnar kanske mera om omedelbarheten och styrkan i hans begåfning än den säkerhet, hvarmed han äfven tecknat dessa nya själstillstånd. I "Le Horla" se honom redan kämpa med de vansinnets fantom, som snart skulle omtöckna hans själslif. Tankar på ålderdomen, på döden, ett mörkt tungsinne utbreda sig allt mer och mer öfver hans skrifter. Särskildt romanerna "Fort comme la mort" och "Notre coeur" präglas af en gripande och känslofull själsfinhet, som hans tidigare skrifter. knappast låtit ana. 1892 sökte han döda sig med rakknif, då han kände, att han icke längre kunde strida mot vansinnet. I tvångströja fördes han till ett sjukhus, där han dog af paralysie générale efter 18 månaders sjukdom. Han nekade flera gånger att taga säte i franska akademien liksom att mottaga hederslegionen. I Parc Monceau i Paris har man rest ett vackert monument öfver honom. Verlet; ett annat finnes i Rouen. Hans rykte har varit i ständigt stigande efter hans död. Ytterligare sv. öfv. äro "Lifsbilder" (1888), "Berättelser och skisser. Med en inledning om hans författarskap af T. Hedberg" 1893) och "En duell. Efterlämnade skisser och berättelser" (1900). Se J. Lemaître, "Les contemporains" I, V och VI (1885, 1892, 1896), R. Doumic, "Ecrivains d'aujourd'hui" (1894), G. Brandes, "Samlede skrifter", VII (1901), A. Lom- broso, "Souvenirs sur M." (1905), och Maynial, "La vie et l'œuvre de M." (1906). 1902 började Oeuvres complètes att utkomma. (Nordisk familjebok 1912 s.v. Maupassant)
ellauri365.html on line 223: Moderni ja naturalistinen katsaus, tammikuu 1880 Revue moderne et naturaliste, janvier 1880
ellauri365.html on line 507: I takt med att Heidenstams debutbok hyllades av kritikerna blev Strindberg allt mer oroad över att han höll på att bli utklassad av Heidenstam och började att baktala denne. Heidenstam hade också börjat kritisera den naturalistiska litteraturen, en genre där Strindberg var den ledande författaren och dramatikern (Fröken Julie, Fadren). I ett brev till författaren Ola Hansson anklagade han Heidenstam för plagiat. Heidenstam fortsatte att skriva brev till Strindberg som dock svarade kyligt eller rent sagt förolämpande. Till slut upphörde Strindberg att svara på brev. Heidenstam skickade ett sista brev i mars 1890 utan att få svar.
xxx/ellauri091.html on line 285: Gerhart (Johann Robert) Hauptmann (1862-1946: prominent German dramatist of the early 20th century. Hauptmann won the Nobel Prize for Literature in 1912. His naturalistic plays are still frequently performed. Hauptmann's best-known works include The Weavers (1893), a humanist drama of a rebellion against the mechanisms of the Industrial Revolution, and Hannele (1884), about the conflict between reality and fantasy.
xxx/ellauri127.html on line 295: Gene Stratton-Porter (August 17, 1863 – December 6, 1924), born Geneva Grace Stratton, was a Wabash County, Indiana, native who became a self-trained American author, nature photographer, and naturalist. In 1917 Stratton-Porter used her position and influence as a popular, well-known author to urge legislative support for the conservation of Limberlost Swamp and other wetlands in the state of Indiana. She was also a silent film-era producer who founded her own production company, Gene Stratton Porter Productions, in 1924.
xxx/ellauri168.html on line 297: Notable ideas: Hard problem of consciousness, extended mind, two-dimensional semantics, naturalistic dualism, philosophical zombie.
xxx/ellauri168.html on line 306: Chalmers argues for an "explanatory gap" from the objective to the subjective, and criticizes physicalist explanations of mental experience, making him a dualist. Chalmers characterizes his view as "naturalistic dualism": naturalistic because he believes mental states supervene "naturally" on physical systems (such as brains); dualist because he believes mental states are ontologically distinct from and not reducible to physical systems. He has also characterized his view by more traditional formulations such as property dualism.
xxx/ellauri176.html on line 136: Rauni "Molle" Mollberi oli naisennimestä huolimatta mulkku setämies, perheensä pillonut julma isä joka teki filmin toisen setämiehen Timo K. Mukan pehmopornokirjasta. Nää on kaikki jotenkin zolamaisia naturalisteja. Sen tyttären poika bylsi meidän Helmiä Albinen ikäisenä. Nyze jäbä tuottaa jotain somesisältöjä. Filmin tekoon osallistui Panu Rajala. Elukoita hakattiin filminteossa. Vittu mitä paskiaisia koko konkkaronkka. "Nyzaat naija mua" mirri leffassa on samaa tyyppiä kuin Zolan papin sisko Desirée (kz. seur. numero).
xxx/ellauri177.html on line 64: Émile Édouard Charles Antoine Zola (2. huhtikuuta 1840 Pariisi – 29. syyskuuta 1902 Pariisi) oli ranskalainen romaanikirjailija, naturalistisen kirjallisuuden ehkä tunnetuin edustaja. Zolan teokset innoittivat Suomessa 1880–90-luvun realisteja, kuten Minna Canthia ja Juhani Ahoa.
xxx/ellauri177.html on line 70: Les Rougon-Macquart -sarjan teokset sijoittuvat ajallisesti Ranskan toiseen keisarikuntaan. Se tarkastelee Rougonin ja Macquartin sukujen jäseniä viidessä sukupolvessa ja väkivallan, alkoholismin ja seksityön perinnöllisiä vaikutuksia suvun jäsenissä. Zolan naturalistisen tuotannon taustalla on Hippolyte Tainen esittämä miljööteoria, joka korostaa ympäristön ja perimän vaikutusta ihmiseen. Zola pyrki kokeellisen romaanin metodin kautta tarkastelemaan ihmisiä objektiivisesti tietyssä ympäristössä tiettynä ajankohtana.
xxx/ellauri179.html on line 201: Still, the fact that they bring up Hemingway’s Catholicism at all confirmed my own suspicions of a deeper, clear-eyed spiritual sensibility lurking behind all of Hemingway’s naturalistic plots — forcing me to reconsider everything I had previously thought about the man. I see Catholicism as playing a central role in Hemingway’s literary vision and moral landscape. Non-catholics just turn away from the religious clues in his work to focus on his public image, war exploits, and psychological instability — all the while missing that singularly under-reported and significant aspect of Hemingway’s life as a writer: his Catholicism.
xxx/ellauri179.html on line 224: The first time I read Hemingway’s books, I found an irrepressible piety and sense of the sacred permeating all his naturalistic plots. Had I known then about his Catholicism, it would have clarified things — and made the books better.
xxx/ellauri225.html on line 141: Scientists and naturalists have discovered the Fibonacci sequence appearing in many forms in nature, such as the shape of nautilus shells, the seeds of sunflowers, falcon flight patterns and galaxies flying through space. What's more mysterious is that the "divine" number equals your height divided by the height of your torso, and even weirder, the ratio of female bees to male bees in a typical hive! (Livio)
xxx/ellauri225.html on line 143: In 1754, a naturalist named Charles Bonnet observed that plants sprout branches and leaves in a pattern, called phyllotaxis. Bonnet saw that tree branches and leaves had a mathematical spiral pattern that could be shown as a fraction. The amazing thing is that the mathematical fractions were the same numbers as the Fibonacci sequence! On the oak tree, the Fibonacci fraction is 2/5, which means that the spiral takes five branches to spiral two times around the trunk to complete one pattern. Other trees with the Fibonacci leaf arrangement are the elm tree (1/2); the beech (1/3); the willow (3/8) and the almond tree (5/13) (Livio, Adler).
xxx/ellauri304.html on line 586: Theodore Herman Albert Dreiser (/ˈdraɪsər, -zər/;[1] August 27, 1871 – December 28, 1945), born from krauts, became an American novelist and journalist of the naturalist school. His novels often featured main characters who succeeded at their objectives despite a lack of a firm moral code, and literary situations that more closely resemble studies of nature than tales of choice and agency. Dreiser's best known novels include Sister Carrie (1900) and An American Tragedy (1925).
49