ellauri146.html on line 278: Klopstock tog djupa religiösa intryck från det pietistiska föräldrahemmet och fördjupade dem på egen hand under sin gymnasietid i Schulpforta 1739-45. De klassiska språkstudierna eggade hans litterära ambition och inspirerad av John Miltons Paradise lost beslöt han att skriva ett religiöst epos om det högsta ämne en kristen poet kunde tänka sig, Messias. Se oli tollanen anglofiili.
ellauri146.html on line 280: Den första skissen på prosa till Messias påbörjade Klopstock då han studerade teologi i Jena. Redan året därpå, då han flyttat till Leipzig, Tysklands dåvarande litterära centrum, valde han dock, i medveten opposition mot den franska smaken, hexametern som den värdigaste formen för sin dikt. De tre första sångerna utkom 1748 i tidskriften Bremer Beiträge och väckte genast uppseende.[värdeomdöme] Den berömde kritikern Johann Jakob Bodmer inbjöd honom till Zürich.
ellauri146.html on line 284: Stor betydelse för den litterära utvecklingen hade Klopstock även genom sin "barpoesi", det vill säga oden och dramer som förhärligade den germanska draftbirran. Formellt står dessa verk, som bland annat försökte ersätta klassisk mytologi med en germaniserad nordisk under inflytande av James Macpherson och Ossians sånger. Genom sin höga självkänsla och föga uppfattning om diktarens kall, framlagd bland annat i Die deutsche Gelehrtenpublik (1784), bidrog Klopstock kraftigt till att höja självaktningen hos diktkonstens utövare. Bland de många utgåvorna av Klopstocks verk märks en praktupplaga i 7 band (1798-1809) och Sämmtliche Werke i 21 band (123-39). Präktiga böcker, ser fina ut i bokregalen!
ellauri365.html on line 49: Maupassant [måpasa], Henry René Albert Guy de, fransk författare, f. 5 aug. 1850 på slottet Miromesnil i Normandie, d. 6 juli 1893 Auteuil, var ättling af en gammal lothringsk adels- familj; modern var sy- ster till skalden Alfred de Poittevin. Föräld- rarna skildes tidigt, och den intelligenta och litterärt intresse- rade modern, en barn- domsväninna till Gu- stave Flaubert, ledde sonens uppfostran. Hans barndom förflöt vid Normandies kust, där M. insöp sin kärlek till naturen och lärde kän- na dessa normandiska typer, som han sedan så gärna skildrade. Adertonårig inträdde han 1868 i Marinministeriet, men öfvergick 1878. till kultusministeriet. Han saknade emellertid intresse för ämbetsmannabanan. Redan tidigt vak- nade hans lust för litteraturen, som närdes af mo- derns ungdomsminnen. Flaubert omfattade honom med en faders kärlek, kritiserade strängt hans. första omogna försök, inpräntade i hans sinne sina egna konstnärliga principer, lärde honom att genom aldrig tröttnande observation söka uppfånga det förut icke iakttagna och därför nya och att återge. det så, att det skildrade fenomenet skiljer sig från alla andra och blir individuellt och enastående. Framför allt afhöll han honom från att debutera för tidigt. Från midten af 70-talet meddelade dock M. under hvarjehanda pseudonymer (oftast Guy de Valmont) smärre bitar åt tidningar och tidskrifter, och 1879 fick han uppförd en drama- tisk bagatell, Histoire du vieux temps. Hans verk- liga debut inföll dock först 1880 med diktsamlingen Des vers. Den har obestridligen ett originellt skaplynne och väckte uppseende kanske ej minst därför, att den hotades med ett åtal för osedlighet hufvudsakligen på grund af dikten Le mur), som deck afstyrdes genom inflytelserika vänner. M. insåg sedan själf, att hans talang låg mera för prosan, i all synnerhet sedan han samma år ut- gifvit novellen Boule de suif (i "Soirées de Mé- dan"). Med denna novell, som utmärktes genom skarp observationsförmåga och ypperlig prosa- stil, slog M. igenom och intog sin plats som en at den naturalistiska skolans förnämsta representanter och en af den franska litteraturens största novellister. Den efterföljdes af en lång rad novel ler, först publicerade i "Gil Blas" och "Echo de Paris" och sedan samlade i bokform under följande titlar: La maison Tellier (1881), M:lle Fifi (1882), Les contes de la Bécasse (1883), Clair de lune i (1884), Au soleil (resebilder, s. a.), Les soeurs Rondoli (s. a.), Miss Harriett (s. a.), Yvette (s. a.; sv. öfv. 1905), Monsieur Parent (s. a.), Contes du jour et de la nuit (1885), Contes et nouvelles (s. 4.), Contes choisis (1886), La petite Roque (s. a.), Toine (s. 1.), Le Horla (1887), Sur l'eau (rese- skildringar, 1888), Le rosier de Mime Husson (s. å.), L'héritage (s. a.), La main gauche (1889), Histoire d'une fille de ferme (s. a.), La vie errante (reseskildringar, s. å.) och L'inutile beauté (1890); efter hans död ha ytterligare publicerats Le père Milon (1899; "Gubben Milon", s. å.), Le colporteur (1900) och Dimanches d'un bourgeois de Paris (s. å.). Till dessa novellsamlingar ansluta sig sexromanerna Une vie (1883; "Ett lif", 1884), Bel-ami (1885; "Qvinnogunst", 1885 och 1901), Mont-Oriol (1887; sv. öfv. 1895), Pierre et Jean (1888; "Pierre och Jean", s. a.), Fort comme la vi mort (1889; "Stark som döden", 1894 och 1910) och Notre coeur (1890; "Vårt hjerta", 1894 och 1910). För scenen skref M. vidare treaktsskåde spelet Musotte (i samarbete med J. Normand, 1891) och La paix du ménage (uppf. på Théâtre fran- çais, 1893). M. skref äfven litterära studier, bl. a. öfver Emile Zola (1883) och Gustave Flaubert (1884). Denna oerhörda produktion fullbordades en på den korta tiden af omkr. tio år. Den gjorde honom hastigt världsberömd som en äkta represen tant för den franska conten, en ättling i rakt ned stigande led af de gammalfranske fabliåförfattarna, med ära upphärande Rabelais', La Fontaines och Voltaires traditioner.
ellauri365.html on line 457: Han debuterade som författare år 1888 med en diktsamling som bröt med den då rådande svenska litterära traditionen med realism och naturalism, för att istället fokusera på romantik, individualism, sensualism och romantisering av den svenska stormaktshistorien, med särskilt fokus på de karolinska soldaternas öden. Färgglädjen och bejakandet av en munter sinnlighet gjorde starkt intryck och kom att bli stilbildande för flera andra svenska författare under 1890-talet och åren därefter. von Heidenstam kom därför att bli den främste företrädaren för dessa "nittiotalister" och hans böcker innehåller genomgående många nationella och historiska teman.
ellauri408.html on line 545: Carl Jonas Love Almqvist (även Carl Jonas Lovis Almquist; på gravstenen Carl Jonas Ludvig Almquist och kallade sig under en period för Carl Westermann, född 28 november 1793 i Stockholm, död 26 september 1866 i Bremen, var en svensk författare, lärare, präst, romantisk ekonomikritiker, och tonsättare. Almqvist skrev i en rad olika genrer; såväl prosa, dramatik och lyrik, som andra, till exempel journalistik och läroböcker. En stor del av hans skönlitterära produktion samlades inom ramberättelsen Törnrosens bok. Han hade inga som helst avelhämningar, tom två fruar på samma tid.
ellauri413.html on line 138: Kivimaas "vänskap" med diktaren Uuno Kailas ökade hans intresse för poesi. Under sin tid som redaktör på Uusi Suomi blev Kivimaa bekant med flera inflytelserika litterära personligheter, bl.a. arbetade Agapetus, Simo Penttilä och Valentin på tidningen. Dessutom hörde Kivimaa till gruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna), som han dock lämnade tillsammans med Mika Waltari när en radikal vänsterinriktning började göra sig gällande.
xxx/ellauri091.html on line 453: BD står för bindning och disciplin. Paul Bourgets bok hette Disciplin. Nej Discipel, förlåt. Men idén var den samma. I Swinburnes tid hette det algolagnia. Vidare litterära sadomasokister (förutom markisen själv) var Arabian Lawrence, Oberon (i Shakespeares komedi), Weininger, Pynchon, och Wallace, för att nämna bara några få. Vad är det med SM som attraherar författare? Eller vad är det med fiktion som attraherar sadomasokister?
xxx/ellauri116.html on line 343: I Peru överraskade utgivningen av denna bok litterära kretsar, som fram till dess kände Vargas Llosa endast som journalist och wannabe dramatiker.
xxx/ellauri193.html on line 579: Två av de mest häpnadsväckande pristagarna av Nobels litteraturpris är utan tvekan de båda arbetarförfattarna Eyvind Johnson och Harry Martinson, som delade på priset 1974. Inte så mycket för att någon hävdade att de inte var förtjänta av priset av litterära skäl, utan snarare för att båda två vid tidpunkten för prisutdelningen satt i Svenska akademien och därmed gav priset till sig själva, eller mer korrekt sagt, till varann. Hur genant detta än är så här i efterhand är det ändå värt att lyfta deras författarskap som betraktas som en viktig del i den mer eller mindre unikt svenska arbetarlitteraturen.
xxx/ellauri193.html on line 581: Olof Edvin Verner “Eyvind” Jonsson tog sig som författare namnet Eyvind Johnsson vilket subtilt hånades av bland annat vännen och kollegan Vilhelm Moberg. Eyvind Johnson debuterade med en diktsamling för att sedan ge ut sina två första romaner som behandlar den norrländska landsbygden medan hans tredje roman utspelar sig i Paris där han bodde vid författandet av boken. Under sin litterära karriär gick han från småstadsskildringar till att testa sig fram med bland annat radikal kulturkritik och primitivism. Därefter gick han med raka steg mot sitt genombrott genom att med modern berättarstil med bland annat inre monologer beskriva erfarenheter från sin ungdom. Dessa böcker anses ofta vara hans mest framstående verk även om han skrev en lång rad andra böcker efter dem.
xxx/ellauri208.html on line 639: Gunnar Olof Björling, född 31 maj 1887 i Helsingfors, död 11 juli 1960 i Helsingfors, var en finlandssvensk poet. Han var vid sidan av Edith Södergran, Hagar Olsson och Elmer Diktonius en av de ledande gestalterna inom den finlandssvenska litterära modernismen. Björling medarbetade i tidskriften Quosego 1928–1929.
xxx/ellauri227.html on line 351: Selma lever, enligt vissa, ovanligt öppet i sina relationer med kvinnor. I huset Mårbacka bor också Valborg Olander, och på sina resor kan Selma och Sofie Elkan bo i samma rum. Oavsett Olander eller Elkans sexualitet, så betvivlar jag inte för en sekund att Lagerlöf var lesbisk. Men varför är det så viktigt att låta detta vara obekräftat i den litterära sfären?
13