ellauri088.html on line 131: 3 Men mitt i mitt sökande efter att bli vis kom jag på idén att pigga upp mig med vin. Men det var dåraktigt och jag insåg vad som var rätt för människan att göra under sin levnad.
ellauri088.html on line 148: 15 alla kommer att dö. Jag kommer att dö precis som dåren. Och vad har då all min vishet för värde? När jag insåg detta fann jag också att visheten var meningslös,
ellauri088.html on line 160: 24-26 Jag kom alltså fram till att det inte fanns något bättre för en människa än att glädja sig åt mat och dryck och arbete, men till slut insåg jag att också den glädjen kommer från Gud. För vem kan äta eller vara glad om han är skild från honom? Gud ger visdom, kunskap och glädje åt dem som gör hans vilja. Men om syndaren lyckas spara ihop något, så tar Gud ifrån honom det och ger det åt dem som lever för honom. Här ser vi alltså ännu ett exempel på hur dåraktigt det är att jaga efter vinden.
ellauri297.html on line 596: – Om jag gör en film i krigstid kan jag inte ignorera kriget. Under demonstrationerna på Himmelska fridens torg tog jag med ett nyhetsklipp i en film och insåg att film finns kvar ganska länge. Kanske kan någon se och förstå senare. Han slutar med Slava CCCP! och får applåder.
ellauri365.html on line 49: Maupassant [måpasa], Henry René Albert Guy de, fransk författare, f. 5 aug. 1850 på slottet Miromesnil i Normandie, d. 6 juli 1893 Auteuil, var ättling af en gammal lothringsk adels- familj; modern var sy- ster till skalden Alfred de Poittevin. Föräld- rarna skildes tidigt, och den intelligenta och litterärt intresse- rade modern, en barn- domsväninna till Gu- stave Flaubert, ledde sonens uppfostran. Hans barndom förflöt vid Normandies kust, där M. insöp sin kärlek till naturen och lärde kän- na dessa normandiska typer, som han sedan så gärna skildrade. Adertonårig inträdde han 1868 i Marinministeriet, men öfvergick 1878. till kultusministeriet. Han saknade emellertid intresse för ämbetsmannabanan. Redan tidigt vak- nade hans lust för litteraturen, som närdes af mo- derns ungdomsminnen. Flaubert omfattade honom med en faders kärlek, kritiserade strängt hans. första omogna försök, inpräntade i hans sinne sina egna konstnärliga principer, lärde honom att genom aldrig tröttnande observation söka uppfånga det förut icke iakttagna och därför nya och att återge. det så, att det skildrade fenomenet skiljer sig från alla andra och blir individuellt och enastående. Framför allt afhöll han honom från att debutera för tidigt. Från midten af 70-talet meddelade dock M. under hvarjehanda pseudonymer (oftast Guy de Valmont) smärre bitar åt tidningar och tidskrifter, och 1879 fick han uppförd en drama- tisk bagatell, Histoire du vieux temps. Hans verk- liga debut inföll dock först 1880 med diktsamlingen Des vers. Den har obestridligen ett originellt skaplynne och väckte uppseende kanske ej minst därför, att den hotades med ett åtal för osedlighet hufvudsakligen på grund af dikten Le mur), som deck afstyrdes genom inflytelserika vänner. M. insåg sedan själf, att hans talang låg mera för prosan, i all synnerhet sedan han samma år ut- gifvit novellen Boule de suif (i "Soirées de Mé- dan"). Med denna novell, som utmärktes genom skarp observationsförmåga och ypperlig prosa- stil, slog M. igenom och intog sin plats som en at den naturalistiska skolans förnämsta representanter och en af den franska litteraturens största novellister. Den efterföljdes af en lång rad novel ler, först publicerade i "Gil Blas" och "Echo de Paris" och sedan samlade i bokform under följande titlar: La maison Tellier (1881), M:lle Fifi (1882), Les contes de la Bécasse (1883), Clair de lune i (1884), Au soleil (resebilder, s. a.), Les soeurs Rondoli (s. a.), Miss Harriett (s. a.), Yvette (s. a.; sv. öfv. 1905), Monsieur Parent (s. a.), Contes du jour et de la nuit (1885), Contes et nouvelles (s. 4.), Contes choisis (1886), La petite Roque (s. a.), Toine (s. 1.), Le Horla (1887), Sur l'eau (rese- skildringar, 1888), Le rosier de Mime Husson (s. å.), L'héritage (s. a.), La main gauche (1889), Histoire d'une fille de ferme (s. a.), La vie errante (reseskildringar, s. å.) och L'inutile beauté (1890); efter hans död ha ytterligare publicerats Le père Milon (1899; "Gubben Milon", s. å.), Le colporteur (1900) och Dimanches d'un bourgeois de Paris (s. å.). Till dessa novellsamlingar ansluta sig sexromanerna Une vie (1883; "Ett lif", 1884), Bel-ami (1885; "Qvinnogunst", 1885 och 1901), Mont-Oriol (1887; sv. öfv. 1895), Pierre et Jean (1888; "Pierre och Jean", s. a.), Fort comme la vi mort (1889; "Stark som döden", 1894 och 1910) och Notre coeur (1890; "Vårt hjerta", 1894 och 1910). För scenen skref M. vidare treaktsskåde spelet Musotte (i samarbete med J. Normand, 1891) och La paix du ménage (uppf. på Théâtre fran- çais, 1893). M. skref äfven litterära studier, bl. a. öfver Emile Zola (1883) och Gustave Flaubert (1884). Denna oerhörda produktion fullbordades en på den korta tiden af omkr. tio år. Den gjorde honom hastigt världsberömd som en äkta represen tant för den franska conten, en ättling i rakt ned stigande led af de gammalfranske fabliåförfattarna, med ära upphärande Rabelais', La Fontaines och Voltaires traditioner.
xxx/ellauri225.html on line 650: Den lokala polisen hade därför varken kunnat, eller kanske ens velat, hindra de strejkande från att hissa upp tillresta ”arbetsvilliga” svartfötter ur ångaren Milos skrov (se bild ovan!) och visa upp dem på ett offentligt möte. Efter Ådalen insåg man att polismän från trakten framgent inte var lita på för att upphålla våldsmonopolet i landet, allra minst i det ”röda Ådalen”. Militär hade satts in vid liknande demonstrationer- bland annat vid drängarnas revolt i Klågerup 1811, i Stockholm 1848, Sundsvallsstrejken 1879 samt vid Seskarö-upproret och oroligheterna i Stockholm, båda 1917. Seskarössa on käyty kazomassa kyykytyxen muistomerkkejä. Aika matalaa profiilia pitävät svedut siitäkin. Myndigheten hade inte litat till värnpliktig militär för att skjuta på de strejkande, utan sände stamställda knektar från Sollefteå för att kväsa vad man betraktade som ett uppror.
6