ellauri007.html on line 287: Med tyska skor ungkarlen var grann,

ellauri025.html on line 730: 1698 Aug. 7: "2. Samma dag angaffs klockaren Ambros Hansson för det han S.Jacobi dag under predijkan haar morlat och sachta talat, utom at nogon kunde förstå ell. Höra hwad han sade; item när han gått med hofwen och skulle den ifrån sig leggia i Sakristian, haar han snafwat på törskelen. Klockaren Ambros Hansson ursächtade sig, sägandes sådant intet wara skedt aff dryckenskap, utan huwudswagheet som honom påkommit, aff den siukdom, som han kort tillförene warit beswärat utaff, hwilket somblige närwarande bewitnade; hwarföre stältes till honom en allfwarsam förmaning at taga sig grannerligen tillwara för hwarjehande förargelser, hwilket han ock utloffwade." (Se originaltext från 1698 HÄR.)
ellauri025.html on line 772: Så feminist jag är, äcklar Monika mig lite grann. Se on ihan oikeusministeri Häkkäsen linjoilla: elinikäinen tuomio ei riitä, pitää antaa niin monta sataa vuotta että takuulla sinne häkkiin kuolevat. Sähkötuoli hidastuxena, paristovirralla. Fast ingen har dött och livet går vidare. Ei kyllä mene ohi Monikalta, se näyttää märehtivän tätä maailman tappiin. Som feminist hon är. Onkohan Monikaa joku yrittänyt bylsiä väkisin? Ei Hilding ainakaan. Pikemminkin päinvastoin, kunde man tänka sig.
ellauri031.html on line 435: Säg, är du nöjd, min grannen, säg!

ellauri074.html on line 510: Skicka foto av dottern så jag kan se om jag kanske kan hjälpa henne lite grann. Att må dåligt tillhör också livet och det kan bli ett allt för stort sökande att behandla något som kan gå över av sig själv. Tex den här sk "pandemin", som min kollega Mengele alltid säger. Ni gör ett fint jobb genom att finnas där och stötta och hjälpa henne med det lilla ni kan. Läs på om depression mm och se vad ni själva kan hjälpa henne med. Jag rekommenderar Emil Cioran, Paul Celan och Louis-Ferdinand Celine som kvällsläsning. Som Cioran fiffigt fått det till:
ellauri074.html on line 565: SYDNEY GOTTLIEB: Jag känner igen det du skriver, stor igenkänning där! Jag hatar mina medmänniskor också, allra mest mina vinande patienter! Lyssna nu, det du ska göra är att inte fokusera på dig själv utan vad du kan göra för mig. Det gör jag också. Hur kan du få mig att må bra och göra bra saker. Det som händer på andra ställen i världen, ja det kan känna deppigt, men det hjälper inte dig just nu. Låt bara blåmännen ta hand om sig själva. Om du vill kan du ju kämpa för det goda och motverka rasism eller miljöförstöring och liknande, det finns ju många sätt att göra det. Om du verkligen vill. Jag tycker nog det är bäst att ta hand om mig själv. Låt din ilska bli din drivkraft, lägg dig ned och ge upp lite grann, kämpa inte hela tiden för det goda! Om du gör det kommer du att känna att du gör vad du vill iaf, oavsett vad andra gör. Lycka till!
ellauri074.html on line 573: SYDNEY GOTTLIEB: Hej! Ok du kämpar med saker som många nog känner igen sig i. Ofta upplever jag att vi som människor bara vill att det onda ska försvinna, oavsett om det är ångest eller nedstämdhet eller äckliga grannar eller något annat. Detta leder till att vi söker efter den perfekta behandlingen som tar bort allt, vi söker svaren utanför oss själva, den där perfekta psykologen, den perfekta medicinen, träningen osv. Alla dessa delar kan vara viktiga men lösningen och makten att må bättre finns också inom dig. (Det här skitpratet heter positivt tänkande, och vi "motivational speakers" får oerhört bra betalt för det.) Jag gillar att arbeta med acceptans och med att ”släppa taget”, det betyder för mig att acceptera att man mår dåligt just nu och det är sjukt jobbigt, men att inte fly från det, just nu är det så här! Det är faktiskt skitfint och roligt när man riktigt tänker efter! Från en psykologs synpunkt iaf. Och med att släppa taget menar jag att det som plågar dig mest, vilka tankar eller minnen det än nu är, är inte hjälpsamma för dig. Genom att tänka att du släpper taget om det jobbiga kan du öka distansen mellan dig och tankarna. Du är inte dina tankar, minnen eller känslor, du står utanför dem. Du är i själva verket en stor skinnpåse av kött och vatten. Emil Cioran hade fel, det är inte förnedrande att medge det. Se dom som objekt på ett löpande band, du observerar dem utifrån, du är inte detsamma med dem. För att lyckas med detta behövs träning så klart men du kan starta nu, idag i denna sekund, lycka till min vän! Jag vet att det går, jag har själv inte tänkt på nåt utom pengar i åratal!
ellauri257.html on line 428: Gombrowiczin partisaani Simian on itäpolakki Ukrainasta. Tää on tämmöstä markiisi de Sade tyyppistä synnintunnosta hikeentymistä. Vizaa paljaalle pyllylle, se tuntuu kivalta. Partisanismi ei sovi vanhoille ja läskeille. Wizi Witold on pervo pedofiili. Että vaan toinen jalka paljaana! Fredrik on Muumipapan nuoruuden ystävä. Hän on ex-regissööri, siitä noi paljaat jalat. Witold, miten voit? Hauska tavata. Hizi mikä apinoiden planeetta. Läskien setämiesten urheilumezästystä nuoret notmiinä. Vaclawin on nähtävä tämä. Ei tässä juonta ole, mennään kiihotus edellä. Polta nämä kirjeet. Bara vidare! Utför allt nogrannt! Apinoiden planeetalle on hyvä mennä yhdessä ettei olla hulluja.
ellauri365.html on line 680: det är för att göra sig särskilt grann Vain sixi että kiihottuisi kaveri
xxx/ellauri103.html on line 257:

I’m from a small rural community, and ev’rybody who lived in my neighborhood, if you want to call it that, were relatives.  We called it “the circle,” and our house was there, my grandmother’s house was there, an aun’ an’ uncle who were childless lived there, and (uh) a couple of aunts an’ uncles who had children.  There were five female cousins, an’ in the summertime we hung out together all day long from early until late.  In my grandmother’s yard was a maple tree, and the five of us developed that into our apartment building.  Each of us had a limb, and [small laugh] the less daring cousins took the lo’er limbs, and I and another cousin a year younger than I always went as far to the top as we could, an’ we– we were kinda derisive of those girls who stayed with the lower limbs.  We had front doors an’ back doors.  The front door was the — the limb — were the limbs on the front, that were nearest (um) the boxwood hedge.  And the grass was all worn away in that area.  An’ then the back doorwa–was on the back side of the tree, an’ you could only enter the front an’ exit from the rear.  And that had to be done by swinging off a limb that was fairly high off the ground, and (um) my cousin Belinda and I had no problem with that, but the other girls — that was always somethin’ we had to coax them into doin’.  But still, you entered the front, you left the rear.  We (um) ate our lunches together.  When it was lunchtime — an’ our mothers always cooked lunch in the summertime ’cause they didn’ want to be in the hot kitchen at night.  So we would just take our (um) — go home, an’ we’d load our plates with all the vegetables an’ the cornbread, an’ get our glasses of milk or ice tea or whatever we were havin’, an’ we would head for somebody’s yard, where we would all sit down an’ eat together.  It was just an institution:  lunch in somebody’s yard.  An’ if you wanted to go home for a second helping– sometimes that was quite a little walk, but it was worth it, because that was our thing, having lunch together, every day.  (Um) We gathered at my grandmother’s on Sundays.  All my aunts would get those chairs, form a circle.  (Uh) One crocheted.  (Uh) Most of them just sat an’ talked, an’ we girls hung out for the main part with the women.  (Uh) The men would gather around the fish pond, which was in a side yard.  It was (um) — it was kind of a rock (um) pond that my granddaddy had, had built.  There was a ir’n pipe in the middle, an’ when he went fishin’, he would put his catch in there.  Or he caught a mud turtle, he’d put it in there.  An’ there it stayed until it was time to kill it an’ cook it, whatever it was.  The pipe in the middle had water that sprayed up all the time.  There was a locust tree near there, an’ that’s where we girls picked the leaves an’ the thorns to make the doll clothes out o’ the locust.  It’s where we always ate the watermelon.  We always had to save the rind, an’ we always had to leave some pink on that rind, because my grandmother made watermelon pickles out o’ that rind.  I hated the things.  I thought they were the worst things I ever put in my mouth.  But ever’body else thought watermelon pickles were just a great delicacy.  That was also around the time that ev’rybody grew gladiolias [sic] an’ I thought they were the ugliest flower I’d ever laid my eyes on, but ever’body had gladiolias.  ‘Course now I’ve come to appreciate the gladiolia, but back then I had absolutely no appreciation for it.  It was also where we made (uh) ice cream, (uh) on the front porch.  We made ice cream on Sunday afternoons.  I had an aunt who worked in the general mercantile business that my family owned, an’ she was only home on Sunday, so she baked all day:  homemade rolls an’ cakes.  And so, she made cakes an’ we made ice cream, an’ ever’body wan’ed to crank, of course.  (Um) That was just a big treat, to get to crank that ice cream.  It was jus’ our Sunday afternoon thing, an’ I, I think back on it.  All the aunts would sit around an’ they’d talk, an’ they’d smoke.  Even if you never saw those ladies smoke, any other time o’ the week.  On Sunday afternoon when we all were gathered about in gran- in granny’s yard, they’d have a cigarette.  Just a way of relaxing, I suppose.  The maple tree’s now gone.  In later years, it was thought the maple tree, our apartment building, was shading the house too much an’ causing mildew, so it was removed at some point.  And I don’t, to this day, enjoy lookin’ (uh) into that part o’ the yard. …


xxx/ellauri128.html on line 625: År 1907 gifte Munthe om sig med Hilda Pennington Mellor (1882-1967), en engelsk adelsdam 25 år yngre än han själv. Äktenskapet blev dock inte lyckligt men framgångsrikt. Munthe motsatte sig starkt nazismen, men förhandlade 1937 om att sälja sitt livsverk San Michele till Hermann Göring. Axel Munthes aska är strödd årligen i havet utanför Sveriges västkust. Axel Munthe har bott i Vimmerby som granne till Astrid Lindgren. Alla vi gräddarselbarn i Bullerbyn.
xxx/ellauri154.html on line 85: George Sand was known to her friends and family as "Aurore". Sand inherited the house of her granny, another Aurore, in 1821, when her grandmother died; she used the setting in many of her novels.
xxx/ellauri212.html on line 215: Ej du mejar med grannen i bredd, men lemnar dig efter,
xxx/ellauri212.html on line 275: Tröskare, akten er grannt, att lura det minsta om midda'n,
xxx/ellauri225.html on line 663: I Saltsjöbaden 1938 överenskoms att det skulle bli slut med strejkbryteri och ”unionbusting”. Socialdemokratins ledare åtog sig i gengäld att hålla militanta arbetare ( ex.vis. dåtidens kommunister) vid hornen, medan kapitalet i lugn och ro kunde mjölka arbetande. Den hyllade ”svenska modellen” knäsattes, och länge ansågs den vara framgångsrik, i synnerhet så länge våra och konkurrenter grannländer ännu var krigshärjade, och det ännu fanns socialistländer som hotade systemet.
xxx/ellauri232.html on line 188: Maktutredningar är något av en nordisk tradition, förklarar norska statsvetaren Øyvind Østerud. Därefter följde de skandinaviska grannländerna upp med olika egna varianter och till slut plockades utredningsformen upp även i Finland. De svenska maktutredningarna i början av 2000-talet I stället utgjorde ett dråpslag mot hela det statliga kommittéväsendet. Den första maktutredningen fick fem år på sig, kvinnomaktutredningen bara två. Utredningen fick aldrig en ärlig chans att producera ny kunskap i större omfattning. Dessutom intog politiska aktörer en central roll som bröt mot oavhängighetstraditionen.
xxx/ellauri232.html on line 218: Men hela Kamalis utredning och den verksamhet som bedrevs av hans kolleger i den utredning han fick ta ansvar för bygger på uppdelningar mellan ”vi och dom”. Det handlar hela tiden om vilka som är rasister, om vilka som tillhör gruppen ”vita” eller ”rasifierade”, och så självfallet uppdelningar efter klass och kön. Det är uppenbart att ”vi och dom” är en indelning som bör undvikas enbart i vissa sammanhang, inte i andra. Men det bestäms av forskarnas personliga uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad och den präglas av en ideologisk förståelse. Det handlar inte om slutsatser baserade på rigorösa empiriska studier, utvecklade med ambitiösa metoder. Det handlar om åsikter. Det kan ju hända att när man först studerar allt riktigt nogrannt, visar det sig at det inte alls finns några klasser, raser eller kön.
xxx/ellauri234.html on line 93: Den tunna blå linjen är lite mer realistisk än tex Unge Wallenberg, men båda visar tydliga spår på typiskt svenskt (själv)bedrägeri. Den ytterst osannolika fattiga judiska småförsäljaren vars dotter är en lika fattig gatupolis Leah, till exempel, istället för en kurd eller irakisk muslim i samma roll. Haha, låt mig skratta. Gamla ovänbilder andvänds för at sudda ut de aktuella. Svenskarna gör en stor runda kring araber; även unga Wallenbergs färggranne vän är en neger. Leah spelas av en turk som heter Erdogan.
xxx/ellauri314.html on line 72: Till ex om vi känner att vi ”måste” åka en lång väg till det där släktkalaset där vi egentligen inte ens kommer att ha så kul, eller om vi ”måste” umgås med sommarstugegrannarna, fast vi egentligen inte har så mycket gemensamt med dem. Finns det någon nivå där vi ändå kan göra nåt åt dessa saker?
xxx/ellauri387.html on line 68: Husbonden var ansvarig för trälens förbrytelser på samma sätt som han var ansvarig om hans hund bet någon eller om hans boskap gick in i grannens grödor. Om en träl begick ett brott, fick husbonden antingen betala böterna eller överlämna trälen till den person som denne hade förbrutit sig emot. "Dräper träl en fri man", säger Skånelagen, ska husbonden "utlämna trälen till den dräptes fränder" och betala sex marks böter, "eller behålle han sin träl och böte nio mark". Vissa landskapslagar tycks dock ha försökt förhindra att husbonden använde den bekväma utvägen att överlämna den brottsliga trälen. Östgötalagen stadgade exempelvis att om husbonden istället för att betala böterna överlämnade sin brottslige träl, hade målsägaren rätt att hänga den utlämnade trälens kropp i en ekvidja vid grindstolpen till ägarens gård. Om husbonden hugg ner liket innan vidjan ruttnade, skulle han böta 40 mark.
20