ellauri074.html on line 498: Den här pandemin påverkar vardagen och mina rutiner. Jag har inte någon som helst livsglädje överhuvudtaget. Allting handlar om stress, ångest och nedstämdhet nu mera. Varje gång det är på tal om att åka till jobb/skola vrider det sig i hela magen. Har du några råd som gör att man kan hitta tillbaka till livsglädjen? Tack på förhand!
ellauri074.html on line 531: SIDNEY GOTTLIEB: Hej! Ja, svårt läge, haha. Det gäller ju så klart att följa alla riktlinjer man kan samtidigt som man ska finnas där för de anhöriga. Catch22 helt enkelt. En viktig del här är kanske ditt egna mående? Varför har du den där starka rädslan? Så klart är rädsla en rimlig upplevelse men det låter lite som att du kanske känner att den är allt för stark. Corona är ju inga värre än en liten vinterflunsa. Snart når vi flockskydd när största delen av svenskfinnarna och de andra immigrantjävlarna är döda. Rädsla ger oss information om hot och det är bra, men när den tar över livet, då blir det påfrestande. Försök att se till att du får vila, var snäll mot dig själv och jobba med stresshantering av olika slag. Kan du få harmoni och livsglädje någonstans? Var är du lycklig och avslappnad? Kolla Expressen-nyheterna! Gör mer av det! Som Emil Cioran sa: "Verkligheten ger mig astma." Ta hand om dig!
ellauri088.html on line 139: 10 Jag skaffade mig allt jag ville ha och behövde inte avstå från något som kunde göra mig glad. Jag tyckte om att arbeta hårt, och den glädjen var egentligen den enda lön jag fick för allt slit.
ellauri088.html on line 160: 24-26 Jag kom alltså fram till att det inte fanns något bättre för en människa än att glädja sig åt mat och dryck och arbete, men till slut insåg jag att också den glädjen kommer från Gud. För vem kan äta eller vara glad om han är skild från honom? Gud ger visdom, kunskap och glädje åt dem som gör hans vilja. Men om syndaren lyckas spara ihop något, så tar Gud ifrån honom det och ger det åt dem som lever för honom. Här ser vi alltså ännu ett exempel på hur dåraktigt det är att jaga efter vinden.
ellauri135.html on line 478: Ilolla ihanan linnun, Med den muntra fågelns glädje,
ellauri135.html on line 479: Leipojaisen leikitsevän Lärkans glädje, som med vingen
ellauri135.html on line 493: Ilona istuin aholla, Satt jag, glädjens bild, på fältet,
ellauri300.html on line 737: Det var den 16 oktober 1946. Julius Streicher, som i praktiken hade dömts till döden för att ha gett ut den antisemitiska tidningen Der Stürmer, var en av de tio ledande nationalsocialister som denna dag skulle hängas i Nürnberg. När de amerikanska vakterna eskorterade honom till galgen hade Joachim von Ribbentrop, Wilhelm Keitel, Alfred Rosenberg, Hans Frank och Wilhelm Frick redan lämnat den jordiska tillvaron. Wilhelm Frick hade ropat ”länge leve det eviga Tyskland!” innan falluckan öppnats under honom och nu när det var Streichers tur att yttra sina sista ord ropade han ”Heil Hitler!” och sedan ”Detta är en glädjerik judisk fest, det är min purimfest!” Med den dödsdömdes bittra ironi uppmärksammade han på detta sätt sambandet mellan de tio män som hängdes denna dag och Hamans tio söner som, enligt Bibeln, hängdes en gång för länge sedan i det persiska rikets huvudstad Shushan och vilket judarna, under en fest en gång om året, firar än idag.
ellauri300.html on line 739: Det sägs att judarna har firat Purim under tvåtusen år och det är otvivelaktigt en högtid med mycket gamla anor. Denna högtid begynner den 14 Adar i tolfte månaden enligt den judiska kalendern vilket, översatt till vår kalender, innebär ett skiftande datum som infaller i slutet av februari eller i mars. Under Purimfesten, som sker under glädjerika former, firar judarna minnet av deras seger över den ariske ädlingen Haman och morden på 75 000 av hans anhängare.
ellauri302.html on line 738: Men i stället blir det glädje och firande, slakt av oxar och lamm, köttätande och vindrickande: ”Låt oss äta och dricka, imorgon ska vi ju ändå dö!”
ellauri365.html on line 51: M. var en kraftigt sensuell natur, en friluftsmänniska och atlet, sjudande af af lifslust, säker i sin styrka, måttlöst hängifvande sig åt alla sensationer, full af känsla inför naturens skådespel, en vacker natthimmel, ett doftande fält, en solbelyst öppning i den högstammiga skogen, älskande kvinnan med en naiv, nästan animal, men ( på samma gång blyg lidelse. I denna öfversval- lande lifsglädje blandade sig dock alltid en viss sorgbundenhet. Han har själf tecknat sitt väsen, då han någonstädes säger, att han vissa dagar hatar allt, så att han kunde önska sig döden, andra åter känner sig glad och lycklig som ett djur. I kraft af detta sitt lynne, hvars tendenser funno sin motsvarighet i den naturalistiska riktning, som behärskade litteraturen i det ögonblick, då M. framträdde, kom hela hans diktning att röra sig inom det sinnliga lifvets sfär, återgifvande enkla och rela- tivt föga sammansatta själstillstånd och med för kärlek tecknande folkliga typer. Hans analys är kanske icke så djup, men hans rika begåfning öf verskylde i viss mån denna brist genom den styrka och lysande klarhet, hvarmed han återgaf det sedda. Ingen har mästerligare än M. förstått att ge relief och betydelsefullhet åt hvardagliga ämnen. Han ser så skarpt och klart, och hans språk är så säkert och smidigt, att han i några få ord tecknar profilen af ett ansikte eller en individs karaktär, gester och hela yttre person. I början öfverlämnade han sig kanske alltför fritt åt en viss ytlig uppsluppen och sensuell lifsglädje. Större utrymme för sina rika anlag fann han i romanerna "Une vie" och "Bel-ami", hvilka återge vissa sidor af det moderna lifvet med en rikedom på nyanser och en ironi, som blottar alla motsägelser och löjligheter situationerna eller personernas karaktär. Och denna ironi är så öfverlägsen och så objektiv, att det förefaller, som om det vore icke författaren, utan tingen själfva, som talade. Hvad M. än skildrar, är uppfattningen så frisk, så omedelbar, så utan all sjuklighet och förkonstling, att han kan säga mycket, som skulle stöta hos andra författare. Sådant gestaltade sig M:s författarskap under de första åren af åttiotalet, men hans oerhörda produktion och hans i öfrigt våldsamma lefnadssätt. bröto snart hans krafter. Plötsligen stod han, som dittills endast haft öga för det fysiska lifvet, undrande inför en ny värld, hvilken uppgått i hans inre. Ett annat ljus faller öfver företeelserna och ger en ny karaktär åt hans diktning. Intet vittnar kanske mera om omedelbarheten och styrkan i hans begåfning än den säkerhet, hvarmed han äfven tecknat dessa nya själstillstånd. I "Le Horla" se honom redan kämpa med de vansinnets fantom, som snart skulle omtöckna hans själslif. Tankar på ålderdomen, på döden, ett mörkt tungsinne utbreda sig allt mer och mer öfver hans skrifter. Särskildt romanerna "Fort comme la mort" och "Notre coeur" präglas af en gripande och känslofull själsfinhet, som hans tidigare skrifter. knappast låtit ana. 1892 sökte han döda sig med rakknif, då han kände, att han icke längre kunde strida mot vansinnet. I tvångströja fördes han till ett sjukhus, där han dog af paralysie générale efter 18 månaders sjukdom. Han nekade flera gånger att taga säte i franska akademien liksom att mottaga hederslegionen. I Parc Monceau i Paris har man rest ett vackert monument öfver honom. Verlet; ett annat finnes i Rouen. Hans rykte har varit i ständigt stigande efter hans död. Ytterligare sv. öfv. äro "Lifsbilder" (1888), "Berättelser och skisser. Med en inledning om hans författarskap af T. Hedberg" 1893) och "En duell. Efterlämnade skisser och berättelser" (1900). Se J. Lemaître, "Les contemporains" I, V och VI (1885, 1892, 1896), R. Doumic, "Ecrivains d'aujourd'hui" (1894), G. Brandes, "Samlede skrifter", VII (1901), A. Lom- broso, "Souvenirs sur M." (1905), och Maynial, "La vie et l'œuvre de M." (1906). 1902 började Oeuvres complètes att utkomma. (Nordisk familjebok 1912 s.v. Maupassant)
ellauri365.html on line 457: Han debuterade som författare år 1888 med en diktsamling som bröt med den då rådande svenska litterära traditionen med realism och naturalism, för att istället fokusera på romantik, individualism, sensualism och romantisering av den svenska stormaktshistorien, med särskilt fokus på de karolinska soldaternas öden. Färgglädjen och bejakandet av en munter sinnlighet gjorde starkt intryck och kom att bli stilbildande för flera andra svenska författare under 1890-talet och åren därefter. von Heidenstam kom därför att bli den främste företrädaren för dessa "nittiotalister" och hans böcker innehåller genomgående många nationella och historiska teman.
ellauri365.html on line 484: Adliga gräddarslena Nordernsvan och Geijerstam hyllade Verner väldigt mycket. Som om Dionysos, omgiven av hela sitt hov av skrattande fruar och dansande backantinnor, kommit för att hålla sitt intåg i de mörka furornas land! Nu predikas livsglädjen i stället för trälandet under kulturens arbetsok, som förtorkar människans själ. Som motsats till Sverige målade Heidenstam upp Mellanöstern där fabrikernas arbetshets, stenkolsröken och vinningslystnaden ännu inte dödat naturen, då människan ännu var sund och harmonisk och det var en glädje bara att vara till.
ellauri365.html on line 509: Oron över att förlora positionen som den ledande diktaren verkar ha varit stark hos Strindberg. På Heidenstams 50-årsdag 1909 hade Heidenstam hyllats på olika sätt i pressen, bland annat av Aftonbladet som skrev "Heidenstam som nationell skald". På våren 1910 började Strindberg skriva en serie artiklar i Afton-Tidningen där han gick till angrepp mot gräddarslena Heidenstam, Levertin och Ellen Key och slog vilt omkring sig. Han kallade Heidenstams diktning för smörja, "...vi fingo icke allenast en pekoral-estetik, utan även en poesi som vi läst som barn, med pjunk och pjåsk, Weltschmerz och falsk tuberkulos, inte ett spår livsglädje eller mannakraft." och insinuerade att en av Heidenstams kritiker blivit mördad (Afton-Tidningen 11 juni 1910). Strindbergs fälttågsplan kunde verka oklar och inkonsekvent men på ett par punkter var syftet mycket tydligt: han knöt 90-talisterna till det etablerade högrestånds-Sverige och han menade att de hade placerat sig själva i centrum av en kanoniserad bild av den svenska litteraturen och tigit ihjäl mera argumenterande, realistiska och frispråkiga diktare, först och främst Strindberg själv. Just så!
ellauri365.html on line 733: av glädje åt bilden, som vattnet bar, Kun se näki Narkissoxena
xxx/ellauri123.html on line 131: Vad sade gubben Lagerman den 12 februari år 1891, att du skulle säga till hans snälla gumma? Jo, han sade: Säg henne, att han är innerligt glad över att i trettioett år ha fått dela glädje och sorg med henne och att sorgerna varit så få och att livet flutit lätt och behagligt och att lycka och framgång i alldeles ovanlig grad.
xxx/ellauri295.html on line 571: Uppgivna Arsenalspelare i samband med förlusten mot Nottingham Forest. Resultatet innebar att Manchester City tog sin tredje ligatitel på raken. Arsenal har gjort sin bästa säsong sedan jag började hålla på dem. Men det enda jag kan känna just nu är tomhet. Varför utsätter jag mig för det här? Men det vill jag inte. Jag vill hoppas. Jag vill drömma. Det är väl det som är poängen med att känna passion för ett lag? För Arsenal är – och kommer alltid att vara – min stora passion. De framkallar tårar av både glädje och sorg. Jubel och svordomar. Gåshud och eufori. Ångest och stress.
xxx/ellauri387.html on line 137: när jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag.
18