ellauri063.html on line 281: Den stora makabern (tyska: Der grosse Makabre, franska: Le grand macabre) är en opera i två akter (fyra scener) med musik av György Ligeti. Libretto av Michael Meschke och tonsättaren som bygger på Michel de Ghelderodes skådespel La Ballade du Grand Macabre (1934). Men vad han är ful, den här György! Lik en get bakifrån!
ellauri118.html on line 848: Henrietta Anne Stuart av England, född 16 juni 1644 i Exeter, död 30 juni 1670, på franska kallad Henriette d'Angleterre, och var ibland familjärt känd som Minette, var en fransk prinsessa, hertiginna av Orléans; gift med den franske prinsen hertig Filip av Frankrike, Hertig av Orléans. Hon var yngsta dotter till kung Karl I av England och Henrietta Maria av Frankrike.
ellauri146.html on line 280: Den första skissen på prosa till Messias påbörjade Klopstock då han studerade teologi i Jena. Redan året därpå, då han flyttat till Leipzig, Tysklands dåvarande litterära centrum, valde han dock, i medveten opposition mot den franska smaken, hexametern som den värdigaste formen för sin dikt. De tre första sångerna utkom 1748 i tidskriften Bremer Beiträge och väckte genast uppseende.[värdeomdöme] Den berömde kritikern Johann Jakob Bodmer inbjöd honom till Zürich.
ellauri146.html on line 286: Han flyttade från Kobenhavn till Hamburg när kronerna tog slot. Han älskade som Kristus engliska burgare. Han var anhängare av den franska revolutionen och utnämndes 1792 till hedersmedborgare i den franska republiken. Men ingen älskare av empire, sku ja tro.
ellauri257.html on line 360: Ilmeisistä syistä siis olen ennakkoasennoitunut että Witold Gombrowiczin katolis-oikishenkiset pornoväsäyxet tulevat vituttamaan rankasti. Saas nähdä. Jan Tolpan esipuhe ruozinnoxeen lupaa pahaa ainakin. Kekäs tää Tolppa edes on? Sven Stolpen veljenpoika. Sen isäkin oli kääntäjä, Birger Stolpe, jonka isä oli ylikontrollööri Johan Stolpe, joka ei tiettävästi mitään kääntänyt ellei jotain kyniä tai klemmareita virkapaikalta. Janne kyllä: från klassisk grekiska har Janne översatt Platon, Aristoteles, Longinos och Euripides, från franska Michel de Montaigne, Denis Diderot och Honoré de Balzac. Janne ei tuntenut Sven Stolpea. Pappa och han var inte kontanta. Jannella on kotona lundioissa kattoon asti kirjoja. Se täyttää 83 ellei ole kuollut. Det är viktigt att översätta även sånt skit som Gombrovicz om man vill uppehålla det fria samhället.
ellauri302.html on line 566: Jumala voi olla suuri tunari tai paskiainen, kun ei selviä teodikeasta, mutta vielä vähemmän Singer sietää gumanisteja. Gitler esimerkixi oli 1 suuri humanisti. On Gud är ingen värd, hamnar vi med Gitlers sätt att resonera! Så hade alla ondskefulla mördare resonerat under tidernas lopp når de ställde och människans vilja i centrum av universum. Vill jag stå på deras sida? Gitler med nazisterna som beordrade judarna att gräva sina egna gravar? Kunde inte göra ens denna lilla service för dem? Varför grävde de inte sina egna gravar istället? Gumanismen gjorde människan till alltings mått. Så vad hade detta att säga om gumanismen? Undermåttig idé, i ett ord. Människorna måste utvecklas, göra framsteg - inte teknologiskt utan moraliskt - för vad tjänade de annars för syfte? Å andra sidan, varför behöver dom tjäna något syfte alls? Men varför måste då den ena individen lida medan den andra frossade i det bästa som framstegen kunde erbjuda? Är dom kanske vinnare och de andra förlorare i Darwins olympiad? Var inte själva framstegen ett resultat av oräkneliga våldshandlingar? Var inte den franska revolutionen en målstolpe i människans framsteg? Var inte västens oräkneliga krig flera sådana? Och var vi inte glada över den franska revolutionen och dess giljotiner? Tycker vi inte om kärnvapen och Coca Cola? Vilka var gumanismens hjältar? Korpraler, andra militära ledare. Var inte också Stalin en produkt av den sortens to gumanism som satte människans vilja i centrum for all mänsklig strävan? All Stalin gjorde antogs vara för mänsklighetens bästa. Dito med Joshuas tiotusentals lik- och förskinnshögar. Nej förlåt, de var ju Guds påbud, helt annan sak.
ellauri364.html on line 242: Det franska hasardspelet Coucou uppfanns i Frankrike runt 1500 och spreds över Centraleuropa. I slutet av 1600-talet framställde en italiensk tillverkare en kortlek anpassad för spelet. Kortspelet fick namnet cuccú efter det högsta kortet, i leken. Cuccú hade 38 kort, två sviter med 19 kort i varje. Elva av korten i varje svit var nummerkort, numrerade 0-10. De övriga korten var motivkort, där Spannen och Gycklarmasken rankades lägre än nummersviten. Fem av korten rankades högre; Värdshuset, Katten, Hästen, Vakten och Göken. Det nittonde kortet, Harlekin, stod utanför rangordningen och dess värde avgjordes av det spel som spelades och kunde variera i samma spel.
ellauri365.html on line 49: Maupassant [måpasa], Henry René Albert Guy de, fransk författare, f. 5 aug. 1850 på slottet Miromesnil i Normandie, d. 6 juli 1893 Auteuil, var ättling af en gammal lothringsk adels- familj; modern var sy- ster till skalden Alfred de Poittevin. Föräld- rarna skildes tidigt, och den intelligenta och litterärt intresse- rade modern, en barn- domsväninna till Gu- stave Flaubert, ledde sonens uppfostran. Hans barndom förflöt vid Normandies kust, där M. insöp sin kärlek till naturen och lärde kän- na dessa normandiska typer, som han sedan så gärna skildrade. Adertonårig inträdde han 1868 i Marinministeriet, men öfvergick 1878. till kultusministeriet. Han saknade emellertid intresse för ämbetsmannabanan. Redan tidigt vak- nade hans lust för litteraturen, som närdes af mo- derns ungdomsminnen. Flaubert omfattade honom med en faders kärlek, kritiserade strängt hans. första omogna försök, inpräntade i hans sinne sina egna konstnärliga principer, lärde honom att genom aldrig tröttnande observation söka uppfånga det förut icke iakttagna och därför nya och att återge. det så, att det skildrade fenomenet skiljer sig från alla andra och blir individuellt och enastående. Framför allt afhöll han honom från att debutera för tidigt. Från midten af 70-talet meddelade dock M. under hvarjehanda pseudonymer (oftast Guy de Valmont) smärre bitar åt tidningar och tidskrifter, och 1879 fick han uppförd en drama- tisk bagatell, Histoire du vieux temps. Hans verk- liga debut inföll dock först 1880 med diktsamlingen Des vers. Den har obestridligen ett originellt skaplynne och väckte uppseende kanske ej minst därför, att den hotades med ett åtal för osedlighet hufvudsakligen på grund af dikten Le mur), som deck afstyrdes genom inflytelserika vänner. M. insåg sedan själf, att hans talang låg mera för prosan, i all synnerhet sedan han samma år ut- gifvit novellen Boule de suif (i "Soirées de Mé- dan"). Med denna novell, som utmärktes genom skarp observationsförmåga och ypperlig prosa- stil, slog M. igenom och intog sin plats som en at den naturalistiska skolans förnämsta representanter och en af den franska litteraturens största novellister. Den efterföljdes af en lång rad novel ler, först publicerade i "Gil Blas" och "Echo de Paris" och sedan samlade i bokform under följande titlar: La maison Tellier (1881), M:lle Fifi (1882), Les contes de la Bécasse (1883), Clair de lune i (1884), Au soleil (resebilder, s. a.), Les soeurs Rondoli (s. a.), Miss Harriett (s. a.), Yvette (s. a.; sv. öfv. 1905), Monsieur Parent (s. a.), Contes du jour et de la nuit (1885), Contes et nouvelles (s. 4.), Contes choisis (1886), La petite Roque (s. a.), Toine (s. 1.), Le Horla (1887), Sur l'eau (rese- skildringar, 1888), Le rosier de Mime Husson (s. å.), L'héritage (s. a.), La main gauche (1889), Histoire d'une fille de ferme (s. a.), La vie errante (reseskildringar, s. å.) och L'inutile beauté (1890); efter hans död ha ytterligare publicerats Le père Milon (1899; "Gubben Milon", s. å.), Le colporteur (1900) och Dimanches d'un bourgeois de Paris (s. å.). Till dessa novellsamlingar ansluta sig sexromanerna Une vie (1883; "Ett lif", 1884), Bel-ami (1885; "Qvinnogunst", 1885 och 1901), Mont-Oriol (1887; sv. öfv. 1895), Pierre et Jean (1888; "Pierre och Jean", s. a.), Fort comme la vi mort (1889; "Stark som döden", 1894 och 1910) och Notre coeur (1890; "Vårt hjerta", 1894 och 1910). För scenen skref M. vidare treaktsskåde spelet Musotte (i samarbete med J. Normand, 1891) och La paix du ménage (uppf. på Théâtre fran- çais, 1893). M. skref äfven litterära studier, bl. a. öfver Emile Zola (1883) och Gustave Flaubert (1884). Denna oerhörda produktion fullbordades en på den korta tiden af omkr. tio år. Den gjorde honom hastigt världsberömd som en äkta represen tant för den franska conten, en ättling i rakt ned stigande led af de gammalfranske fabliåförfattarna, med ära upphärande Rabelais', La Fontaines och Voltaires traditioner.
ellauri365.html on line 51: M. var en kraftigt sensuell natur, en friluftsmänniska och atlet, sjudande af af lifslust, säker i sin styrka, måttlöst hängifvande sig åt alla sensationer, full af känsla inför naturens skådespel, en vacker natthimmel, ett doftande fält, en solbelyst öppning i den högstammiga skogen, älskande kvinnan med en naiv, nästan animal, men ( på samma gång blyg lidelse. I denna öfversval- lande lifsglädje blandade sig dock alltid en viss sorgbundenhet. Han har själf tecknat sitt väsen, då han någonstädes säger, att han vissa dagar hatar allt, så att han kunde önska sig döden, andra åter känner sig glad och lycklig som ett djur. I kraft af detta sitt lynne, hvars tendenser funno sin motsvarighet i den naturalistiska riktning, som behärskade litteraturen i det ögonblick, då M. framträdde, kom hela hans diktning att röra sig inom det sinnliga lifvets sfär, återgifvande enkla och rela- tivt föga sammansatta själstillstånd och med för kärlek tecknande folkliga typer. Hans analys är kanske icke så djup, men hans rika begåfning öf verskylde i viss mån denna brist genom den styrka och lysande klarhet, hvarmed han återgaf det sedda. Ingen har mästerligare än M. förstått att ge relief och betydelsefullhet åt hvardagliga ämnen. Han ser så skarpt och klart, och hans språk är så säkert och smidigt, att han i några få ord tecknar profilen af ett ansikte eller en individs karaktär, gester och hela yttre person. I början öfverlämnade han sig kanske alltför fritt åt en viss ytlig uppsluppen och sensuell lifsglädje. Större utrymme för sina rika anlag fann han i romanerna "Une vie" och "Bel-ami", hvilka återge vissa sidor af det moderna lifvet med en rikedom på nyanser och en ironi, som blottar alla motsägelser och löjligheter situationerna eller personernas karaktär. Och denna ironi är så öfverlägsen och så objektiv, att det förefaller, som om det vore icke författaren, utan tingen själfva, som talade. Hvad M. än skildrar, är uppfattningen så frisk, så omedelbar, så utan all sjuklighet och förkonstling, att han kan säga mycket, som skulle stöta hos andra författare. Sådant gestaltade sig M:s författarskap under de första åren af åttiotalet, men hans oerhörda produktion och hans i öfrigt våldsamma lefnadssätt. bröto snart hans krafter. Plötsligen stod han, som dittills endast haft öga för det fysiska lifvet, undrande inför en ny värld, hvilken uppgått i hans inre. Ett annat ljus faller öfver företeelserna och ger en ny karaktär åt hans diktning. Intet vittnar kanske mera om omedelbarheten och styrkan i hans begåfning än den säkerhet, hvarmed han äfven tecknat dessa nya själstillstånd. I "Le Horla" se honom redan kämpa med de vansinnets fantom, som snart skulle omtöckna hans själslif. Tankar på ålderdomen, på döden, ett mörkt tungsinne utbreda sig allt mer och mer öfver hans skrifter. Särskildt romanerna "Fort comme la mort" och "Notre coeur" präglas af en gripande och känslofull själsfinhet, som hans tidigare skrifter. knappast låtit ana. 1892 sökte han döda sig med rakknif, då han kände, att han icke längre kunde strida mot vansinnet. I tvångströja fördes han till ett sjukhus, där han dog af paralysie générale efter 18 månaders sjukdom. Han nekade flera gånger att taga säte i franska akademien liksom att mottaga hederslegionen. I Parc Monceau i Paris har man rest ett vackert monument öfver honom. Verlet; ett annat finnes i Rouen. Hans rykte har varit i ständigt stigande efter hans död. Ytterligare sv. öfv. äro "Lifsbilder" (1888), "Berättelser och skisser. Med en inledning om hans författarskap af T. Hedberg" 1893) och "En duell. Efterlämnade skisser och berättelser" (1900). Se J. Lemaître, "Les contemporains" I, V och VI (1885, 1892, 1896), R. Doumic, "Ecrivains d'aujourd'hui" (1894), G. Brandes, "Samlede skrifter", VII (1901), A. Lom- broso, "Souvenirs sur M." (1905), och Maynial, "La vie et l'œuvre de M." (1906). 1902 började Oeuvres complètes att utkomma. (Nordisk familjebok 1912 s.v. Maupassant)
ellauri365.html on line 540: Heidenstam och Kate levde ihop: på somrarna på Odinshøj vid Aalsgaarde vid Öresund, och på vintrarna på olika lånade slott eller på resa, gärna i Italien och vid franska Rivieran. Hårt liv! För Bangs två barn blev Heidenstam bedstefar och alla fyra kunde göra dagsutflykter till Heidenstams älskade Tiveden eller Olshammar. På Övralid hade Heidenstam ordnat med både ett bibliotek och ett arbetsrum men han led av skrivkramp. Hans försök att skriva sina memoarer blev endast några få felstavade ord och i övrigt skrev han bara några få dikter. I den postuma diktsamlingen Sista dikter är de flesta dikter skrivna före 1915.
ellauri365.html on line 858: Frödings utomäktenskapliga son, Johan Johannesson, föddes den 19 november 1887 i Karlstad. Mor till Johan var Kristina Johannesson. Fröding kom under sin livstid aldrig på att öppet erkänna faderskapet till Johan. Först under 1990-talet kunde faderskapet bekräftas genom upptäckten av bland hans franska brev ett som han
ellauri373.html on line 121: Tämä vielä: kirjaileva ruåzalainen paroonitar Beata Rosenhane. Beata Rosenhane var den första svenska kvinna som fick en modern utbildning i linje med den franska preciositetens normer. Beata Rosenhane var bara tolv år yngre än drottning Kristina, som i sin självbiografi visserligen hävdade att hon fått den bästa uppfostran som en furstlig person kunde få i Sverige, men som också klagade över att hon var föga salongsmässig, eftersom ”den hövlighet som är så väsentlig, när det gäller att skilja bildade människor från andra, vid den tiden ännu ej var känd i Sverige.”
xxx/ellauri225.html on line 644: Ordet kravall kom till Sverige ungefär samtidigt som arbetarrörelsen. Det antas härstamma från latinets charavallium, vilket i äldre franskans charivalli, använts som en biform till charivari, för larm, oväsen, kattmusik, och anses vara en ljudhärmande ordbildning med nedsättande ton.
xxx/ellauri387.html on line 120: Frithiofs saga har översatts till danska, engelska, estniska, finska, franska, isländska, italienska, kroatiska, latin, lågtyska, nederländska, norska, ryska, tyska och ungerska. Redan år 1839 hade tolv olika översättningar utkommit. Esan Friðthjófssaga julkaistiin islanniksi vuonna 1866 Matthías Jochumssonin kääntämänä. Käännös on tehty erinomaisesti, esimerkiksi Matthías antaa samalla mitalla kuin Tegnér ize. Uuno Kailas pukersi jonkinlaisen suomennoxen Esaias Tegnér: Fritjofin taru (Otava 1932). För filmen som bygger på diktverket, se Fritiofs saga (film). Fritiofs saga är en svensk komedifilm från 1924 som parodierar flera samtida svenska filmer, i synnerhet Gösta Berlings saga.
14