ellauri118.html on line 854: Då hon dog trodde många att hon hade blivit förgiftad av vänner till hennes makes svartsjuka älskare och landsförvisade gunstling Chevalier de Lorraine. Obduktionen visade dock att Henrietta Anna hade avlidit av bukhinneinflammation orsakad av ett magsår [vid 26 års ålder? föga trovärt.]. Fortfarande kvarstod dock oklarheter. En bukinflammation skulle ha förorsakat smärta en lång tid innan, men Henrietta var omvittnat frisk ända fram till den dag hon plötsligt dog. Misstankarna om mord kvarstod och har aldrig kunnat bevisas.
ellauri146.html on line 282: Inspirerad av den storslagna schweiziska naturen [värdeömdöme] skrev Klopstock här en rad oden, som visar fram mot en ny epok i tysk litteratur. Hans rykte spred sig, när Fredrik V av Danmark erbjöd honom 400 thaler årligen, för att han skulle fullborda Messias, och 1751 flyttade han till Köpenhamn, där han sedan med undantag för ett avbrott 1758-63, stannade till 1771. Först 1773 var Messias färdigt, det verk, som vid sidan av Oden (1771) grundlade Klopstocks berömmelse. Den breda publiken, liksom författaren fostrad i pietismen, läste Messias mera som en religiös uppbyggelsebok; de litterärt bildade greps dessutom av den formella djärvheten, den patetiska tonen och den bildrika, om än föga konkreta diktionen.[hela meningen är åt helvete] Även utanför Tyskland spred sig intresset för Klopstock. I Sverige påverkade han Thomas Thorild och Bengt Lidner (n.h.)
ellauri146.html on line 284: Stor betydelse för den litterära utvecklingen hade Klopstock även genom sin "barpoesi", det vill säga oden och dramer som förhärligade den germanska draftbirran. Formellt står dessa verk, som bland annat försökte ersätta klassisk mytologi med en germaniserad nordisk under inflytande av James Macpherson och Ossians sånger. Genom sin höga självkänsla och föga uppfattning om diktarens kall, framlagd bland annat i Die deutsche Gelehrtenpublik (1784), bidrog Klopstock kraftigt till att höja självaktningen hos diktkonstens utövare. Bland de många utgåvorna av Klopstocks verk märks en praktupplaga i 7 band (1798-1809) och Sämmtliche Werke i 21 band (123-39). Präktiga böcker, ser fina ut i bokregalen!
ellauri214.html on line 253: Klötzer och andra får gärna försöka med fredsdekret och andra deklarationer, men som vi har sett i de två föregående världskrigen, betyder lagar och överenskommelser föga utan att en finns en makt bakom dem. Det tog Stalins Ryssland att sätta stopp till Hitlers härjande. Och som Erja Yläjärvi skriver får vi inte låta kriget i Ukraina bli det nya normala och ge efter för tyranniet som Putin inledde.
ellauri217.html on line 319: Förra tiders stora ståkuk Jörn Donner skrev ett litet rättsteoretiskt försök som hette Maria Marina, full av Jörkkas storhetstids klyschor. Boken har inte lästs av någon före mej, inte ens skurits upp på de saftigaste ställena, vilket är föga förvånansvärt. Man kan nästan se hans mun röra sig som en misslyckad kvinnlig kringskärning, och höra hans näsvisa ord kommande från den sneda näsan. Vittu olis istunut edes kunnolla, senkin retku. Vanhana se näytti gibbonilta.
ellauri330.html on line 377: er har jag föga att bjuda på.
ellauri365.html on line 51: M. var en kraftigt sensuell natur, en friluftsmänniska och atlet, sjudande af af lifslust, säker i sin styrka, måttlöst hängifvande sig åt alla sensationer, full af känsla inför naturens skådespel, en vacker natthimmel, ett doftande fält, en solbelyst öppning i den högstammiga skogen, älskande kvinnan med en naiv, nästan animal, men ( på samma gång blyg lidelse. I denna öfversval- lande lifsglädje blandade sig dock alltid en viss sorgbundenhet. Han har själf tecknat sitt väsen, då han någonstädes säger, att han vissa dagar hatar allt, så att han kunde önska sig döden, andra åter känner sig glad och lycklig som ett djur. I kraft af detta sitt lynne, hvars tendenser funno sin motsvarighet i den naturalistiska riktning, som behärskade litteraturen i det ögonblick, då M. framträdde, kom hela hans diktning att röra sig inom det sinnliga lifvets sfär, återgifvande enkla och rela- tivt föga sammansatta själstillstånd och med för kärlek tecknande folkliga typer. Hans analys är kanske icke så djup, men hans rika begåfning öf verskylde i viss mån denna brist genom den styrka och lysande klarhet, hvarmed han återgaf det sedda. Ingen har mästerligare än M. förstått att ge relief och betydelsefullhet åt hvardagliga ämnen. Han ser så skarpt och klart, och hans språk är så säkert och smidigt, att han i några få ord tecknar profilen af ett ansikte eller en individs karaktär, gester och hela yttre person. I början öfverlämnade han sig kanske alltför fritt åt en viss ytlig uppsluppen och sensuell lifsglädje. Större utrymme för sina rika anlag fann han i romanerna "Une vie" och "Bel-ami", hvilka återge vissa sidor af det moderna lifvet med en rikedom på nyanser och en ironi, som blottar alla motsägelser och löjligheter situationerna eller personernas karaktär. Och denna ironi är så öfverlägsen och så objektiv, att det förefaller, som om det vore icke författaren, utan tingen själfva, som talade. Hvad M. än skildrar, är uppfattningen så frisk, så omedelbar, så utan all sjuklighet och förkonstling, att han kan säga mycket, som skulle stöta hos andra författare. Sådant gestaltade sig M:s författarskap under de första åren af åttiotalet, men hans oerhörda produktion och hans i öfrigt våldsamma lefnadssätt. bröto snart hans krafter. Plötsligen stod han, som dittills endast haft öga för det fysiska lifvet, undrande inför en ny värld, hvilken uppgått i hans inre. Ett annat ljus faller öfver företeelserna och ger en ny karaktär åt hans diktning. Intet vittnar kanske mera om omedelbarheten och styrkan i hans begåfning än den säkerhet, hvarmed han äfven tecknat dessa nya själstillstånd. I "Le Horla" se honom redan kämpa med de vansinnets fantom, som snart skulle omtöckna hans själslif. Tankar på ålderdomen, på döden, ett mörkt tungsinne utbreda sig allt mer och mer öfver hans skrifter. Särskildt romanerna "Fort comme la mort" och "Notre coeur" präglas af en gripande och känslofull själsfinhet, som hans tidigare skrifter. knappast låtit ana. 1892 sökte han döda sig med rakknif, då han kände, att han icke längre kunde strida mot vansinnet. I tvångströja fördes han till ett sjukhus, där han dog af paralysie générale efter 18 månaders sjukdom. Han nekade flera gånger att taga säte i franska akademien liksom att mottaga hederslegionen. I Parc Monceau i Paris har man rest ett vackert monument öfver honom. Verlet; ett annat finnes i Rouen. Hans rykte har varit i ständigt stigande efter hans död. Ytterligare sv. öfv. äro "Lifsbilder" (1888), "Berättelser och skisser. Med en inledning om hans författarskap af T. Hedberg" 1893) och "En duell. Efterlämnade skisser och berättelser" (1900). Se J. Lemaître, "Les contemporains" I, V och VI (1885, 1892, 1896), R. Doumic, "Ecrivains d'aujourd'hui" (1894), G. Brandes, "Samlede skrifter", VII (1901), A. Lom- broso, "Souvenirs sur M." (1905), och Maynial, "La vie et l'œuvre de M." (1906). 1902 började Oeuvres complètes att utkomma. (Nordisk familjebok 1912 s.v. Maupassant)
ellauri373.html on line 121: Tämä vielä: kirjaileva ruåzalainen paroonitar Beata Rosenhane. Beata Rosenhane var den första svenska kvinna som fick en modern utbildning i linje med den franska preciositetens normer. Beata Rosenhane var bara tolv år yngre än drottning Kristina, som i sin självbiografi visserligen hävdade att hon fått den bästa uppfostran som en furstlig person kunde få i Sverige, men som också klagade över att hon var föga salongsmässig, eftersom ”den hövlighet som är så väsentlig, när det gäller att skilja bildade människor från andra, vid den tiden ännu ej var känd i Sverige.”
8