ellauri049.html on line 1108: I slutet av 1808 gav han i "Krigssång för skånska landtvärnet" luft åt sin glödande fosterlandskärlek, sitt hat till Ryssland – rysshatet förblev livet igenom en härskande känsla hos honom – samt sin trotsiga tillit till den, som han såg den, svenska tapperheten och det svenska frihetssinnets obetvingliga kraft; dikten trycktes emellertid först under senare hälften av 1809. Hihii hahaa. Samaa tuubaa jauho Runkku Suomen puolella. Verissä päin säntäs svenski Döbelnit lahden turvalliselle puolelle, sankarillinen puolustussota oli pelkkää puolijuoxua. Viimeinen vaasakuningas ol täys tunari, ikävä sanoa näin sukulaisena.
ellauri049.html on line 1117: Tegnér var sysselsatt med arbetet på sitt största verk: Frithiofs saga i åratal. Oehlenschlägers Helge, möjligen även Fouqués Regner Lodbrok, var förebilder för den form av självständiga romanser som Tegnér valde. Dikten kom ut som följetång. I den sista romansen, "Försoningen", ligger diktens kärna; ett slags kristnad platonism inläggs där i Baldersmyten. De erotiska sångerna fullbordades först sedan Tegnér mottagit djupa intryck av två intagande kvinnor, fru Euphrosyne Palm (1796–1851) i Lund, som inspirerat bland annat "Grannskapet" och "Fågelleken", och friherrinnan Martina von Schwerin; förbittrade utfall mot kvinnokönet i Frithiofs saga tyder på att bakom den djupa besvikelse som bemäktigade sig Tegnér vid mitten av 1820-talet, låg även besvikelser på det romantiska området. Hihii hahaa taas yx narsistinen setämies. Martina oli nuorehkon skaldin puuma suojelija vapaaherratar ja Emili Selldin 19v piispan panopuu, josta sen oli sit pakko luopua:
ellauri049.html on line 1140: "I skaldens bröst sin nyckel dikten har, "Runoltajan rinnuxissa on runon avain,
ellauri053.html on line 1267: ‘Leda på en svan’ (published in 1924) är en av W. B. Yeaz’ populäraste dikter. Dikten som lite otypiskt för Yeaz är en sonett, berättar om hur en grekisk tjej Leda blir tvngen till sex med guden Zeus, som har förklätt sig till en svan. Så här är Leda på en svan och några anmärkningar mot en analys på den här fascinerande och gåtfulla dikten. Anm.: Jästen vill säga att anglosaxerna är svanen här som liksom tsarens tvåhuviga örn försöker få den irländska mön öppna psalmboken som hon håller i sin famn.
ellauri246.html on line 84: I Non Serviam (1945) häcklar han det självgoda svenska välfärdssamhället i Till de folkhemske och uttrycker i titeldikten främlingskap och vantrivsel. Absurdism och groteskerier når en höjdpunkt i Strountes (1955), men genomsyrar hela författarskapet. Med den märkliga En Mölna-elegi (1960) tänjs genre- och språkgränserna. Joo selvä persutyyppihän se oli.
ellauri348.html on line 717: D'Aulnoys roman översattes till svenska 1746. Motivet har bland annat behandlats av Anton Kalmeter (1712-1764) i alexandrindikten Saga om prints Adolph, och printsessan Lycksalighet (1747) som är en bearbetning av d'Aulnoys roman. Den svenska varianten av sagan utkom i sina första versioner på 1760- eller 1770-talet. En utgåva hos Axmar i Falun från 1810, Lycksalighetens ö, förestäld uti en wacker historisk berättelse, som wisar deras fåfänglighet, hwilka söka at winna den rätta lycksaligheten här i werlden, samt huru tiden och afunden alt til intet gör, ehuru stort nöje man tycker sig : hafwa ärnådt. är den variant som gav Atterbom uppslaget till hans sagospel Lycksalighetens ö.
ellauri365.html on line 49: Maupassant [måpasa], Henry René Albert Guy de, fransk författare, f. 5 aug. 1850 på slottet Miromesnil i Normandie, d. 6 juli 1893 Auteuil, var ättling af en gammal lothringsk adels- familj; modern var sy- ster till skalden Alfred de Poittevin. Föräld- rarna skildes tidigt, och den intelligenta och litterärt intresse- rade modern, en barn- domsväninna till Gu- stave Flaubert, ledde sonens uppfostran. Hans barndom förflöt vid Normandies kust, där M. insöp sin kärlek till naturen och lärde kän- na dessa normandiska typer, som han sedan så gärna skildrade. Adertonårig inträdde han 1868 i Marinministeriet, men öfvergick 1878. till kultusministeriet. Han saknade emellertid intresse för ämbetsmannabanan. Redan tidigt vak- nade hans lust för litteraturen, som närdes af mo- derns ungdomsminnen. Flaubert omfattade honom med en faders kärlek, kritiserade strängt hans. första omogna försök, inpräntade i hans sinne sina egna konstnärliga principer, lärde honom att genom aldrig tröttnande observation söka uppfånga det förut icke iakttagna och därför nya och att återge. det så, att det skildrade fenomenet skiljer sig från alla andra och blir individuellt och enastående. Framför allt afhöll han honom från att debutera för tidigt. Från midten af 70-talet meddelade dock M. under hvarjehanda pseudonymer (oftast Guy de Valmont) smärre bitar åt tidningar och tidskrifter, och 1879 fick han uppförd en drama- tisk bagatell, Histoire du vieux temps. Hans verk- liga debut inföll dock först 1880 med diktsamlingen Des vers. Den har obestridligen ett originellt skaplynne och väckte uppseende kanske ej minst därför, att den hotades med ett åtal för osedlighet hufvudsakligen på grund af dikten Le mur), som deck afstyrdes genom inflytelserika vänner. M. insåg sedan själf, att hans talang låg mera för prosan, i all synnerhet sedan han samma år ut- gifvit novellen Boule de suif (i "Soirées de Mé- dan"). Med denna novell, som utmärktes genom skarp observationsförmåga och ypperlig prosa- stil, slog M. igenom och intog sin plats som en at den naturalistiska skolans förnämsta representanter och en af den franska litteraturens största novellister. Den efterföljdes af en lång rad novel ler, först publicerade i "Gil Blas" och "Echo de Paris" och sedan samlade i bokform under följande titlar: La maison Tellier (1881), M:lle Fifi (1882), Les contes de la Bécasse (1883), Clair de lune i (1884), Au soleil (resebilder, s. a.), Les soeurs Rondoli (s. a.), Miss Harriett (s. a.), Yvette (s. a.; sv. öfv. 1905), Monsieur Parent (s. a.), Contes du jour et de la nuit (1885), Contes et nouvelles (s. 4.), Contes choisis (1886), La petite Roque (s. a.), Toine (s. 1.), Le Horla (1887), Sur l'eau (rese- skildringar, 1888), Le rosier de Mime Husson (s. å.), L'héritage (s. a.), La main gauche (1889), Histoire d'une fille de ferme (s. a.), La vie errante (reseskildringar, s. å.) och L'inutile beauté (1890); efter hans död ha ytterligare publicerats Le père Milon (1899; "Gubben Milon", s. å.), Le colporteur (1900) och Dimanches d'un bourgeois de Paris (s. å.). Till dessa novellsamlingar ansluta sig sexromanerna Une vie (1883; "Ett lif", 1884), Bel-ami (1885; "Qvinnogunst", 1885 och 1901), Mont-Oriol (1887; sv. öfv. 1895), Pierre et Jean (1888; "Pierre och Jean", s. a.), Fort comme la vi mort (1889; "Stark som döden", 1894 och 1910) och Notre coeur (1890; "Vårt hjerta", 1894 och 1910). För scenen skref M. vidare treaktsskåde spelet Musotte (i samarbete med J. Normand, 1891) och La paix du ménage (uppf. på Théâtre fran- çais, 1893). M. skref äfven litterära studier, bl. a. öfver Emile Zola (1883) och Gustave Flaubert (1884). Denna oerhörda produktion fullbordades en på den korta tiden af omkr. tio år. Den gjorde honom hastigt världsberömd som en äkta represen tant för den franska conten, en ättling i rakt ned stigande led af de gammalfranske fabliåförfattarna, med ära upphärande Rabelais', La Fontaines och Voltaires traditioner.
ellauri365.html on line 503: Frödings förläggare Albert Bonnier hade skrivit till honom och frågat om inte Fröding ville överväga att stryka några rader i dikten En morgondröm som skulle ingå i hans kommande diktsamling Stänk och flikar, eftersom det i poetisk form skildrar ett samlag. I Sandhamn hade Fröding med sig korrekturet. Heidenstam och de andra uppmanade Fröding att stå fast och inte låta stryka något. En kväll läste Heidenstam upp En morgondröm för vännerna. Stödet från vännerna gav Fröding mod att inte låta stryka någonting, när han skickade in korrekturet till förlaget hänvisade han uttryckligen till Heidenstam för att låta allt stå kvar. I månadsskiftet september-oktober publicerades diktsamlingen och den utlöste en hetsig pressdebatt som riktades både mot Fröding och förläggaren. Den 9 oktober åtalades Fröding.
ellauri365.html on line 849: Gustaf Fröding, född 22 augusti 1860 på Alsters herrgård i Karlstads socken, Värmlands län, död 8 februari 1911 i Stockholm, var en svensk författare, journalist och poet. En av hans mest välkända diktsamlingar är Stänk och flikar från 1896 som bland annat innehåller dikten En morgondröm ledde till ett uppmärksammat åtal, men han är även känd för att ha publicerat andra dikter, tom på värmländsk dialekt. Som sagt, Gustaf Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters bruk i Värmland. I hemmet förekom musik och humanistisk bildning men även mycket sinnessjukdom. Fadern Ferdinand Gustaf Fröding (1826–1881), som var löjtnant, led av depression och lungsjukdom. När Gustaf föddes hade modern Anna Emilia Agardh (1827–1887), dotter till Carl Adolph Agardh, redan angripits av psykisk sjukdom, så svår att hon måste söka vård.
ellauri365.html on line 861: Fröding inspirerades av Verner von Heidenstam och så småningom fick de kontakt med varandra. I september 1894 skrev Fröding ett brev till Heidenstam och när Heidenstam gifte sig med Olga Wiberg på Blå Jungfrun den 28 juli 1896 var Fröding inbjuden, tillsammans med sin syster Cecilia. De flesta av bröllopsgästerna träffades åter hos Heidenstam i Sandhamn senare samma sommar. Fröding hade då med sig korrekturet till sin kommande diktsamling Stänk och flikar. Hans förläggare Albert Bonnier var tveksam till en av dikterna, En morgondröm, och bad Fröding överväga att stryka dikten. I Sandhamn gav författarkollegorna Fröding modet att låta dikten vara kvar i diktsamlingen.
ellauri365.html on line 863: När Stänk och flikar publicerades hösten 1896 väckte dikten En morgondröm stor uppmärksamhet. Kritikern Karl Warburg skrev: "Här sparas inga ord, ej ens de grövsta [...] Även den som är en svuren fiende till allt pryderi, all tillgjord sedlighet, måste känna sig frånstött både moraliskt och estetiskt, när som här enstaka ställen erinra [...] mera om vissa populärmedicinska böcker än om poesi." Den 9 oktober beordrade justitieministern att upplagan tillfälligt skulle tas om hand och Fröding åtalades för osedlighet i skrift. Vid rättegången den 27 november blev Fröding frikänd efter endast två timmars överläggning av juryn som gillade dikten stort, men den negativa uppmärksamhet och ryktesspridningen om honom, frestade på Frödings redan bräckliga psyke – något han aldrig skulle hämta sig ifrån. De upprörda recensionerna och skvallret bottnade i den tidens strikta syn på sexualmoral och litterär korrekthet men beskyllningen att han hade beskrivit kvinnor på ett ofint och "liderligt" sätt var extra känsligt för honom. Han ansattes av samvetskval och ännu på sin dödsbädd hänvisade han till sina goda motiv.
11