ellauri007.html on line 357: döden toi faslig björn tulis väliin.
ellauri031.html on line 342: Under måltiden, varvid han ställer döden under gästernas ögon
ellauri031.html on line 346: när döden ropar: "Granne, kom,
ellauri049.html on line 1180: ty döden själv kan ej min kärlek hämma, sillä mä meinaan rakastaa sua maan altakin,
ellauri066.html on line 648: ... har helt enkelt dött, slutat leva, avlidit, gått bort, gått ur tiden, gått hädan, fallit ifrån, fått hembud, hemkallats, avsomnats, insomnat, slutat sina dagar, samlats till sina fäder, lämnat jordelivet, tagit ner skylten, kilat om hörnet, trillat av pinn, kreperat, kolat, gått i graven, ljutit döden, skiljats hädan, gett upp andan; mistat livet, stupit, bitit i gräset, omkommit, dukt under, gått under, strykt med, förgåtts; upphört, försvunnit, slocknat; avtagit, förklingat, dragit sitt sista andetag, kolat vippen, dragit på sig träfracken, somnat in, vinklat upp tofflorna.
ellauri067.html on line 32: Nu blev det visst lite dålig stämning i Sverige. Kungen medgav at dom har misslyckats, att så mycket folk har helt enkelt dött, slutat leva, avlidit, gått bort, gått ur tiden, gått hädan, fallit ifrån, fått hembud, hemkallats, avsomnats, insomnat, slutat sina dagar, samlats till sina fäder, lämnat jordelivet, tagit ner skylten, kilat om hörnet, trillat av pinn, kreperat, kolat, gått i graven, ljutit döden, skiljats hädan, gett upp andan; mistat livet, stupit, bitit i gräset, omkommit, dukt under, gått under, strykt med, förgåtts; upphört, försvunnit, slocknat; avtagit, förklingat, dragit sitt sista andetag, kolat vippen, dragit på sig träfracken, somnat in, vinklat upp tofflorna. Det är hemskt tråkigt. Men var det politiskt? Vi har inte hört frågan. Vad var frågan? Vad var det och framför allt vem som har misslyckats? Säkert inte regeringen, ännu mindre Mengele. Kungen har nu trampat pä klaveren. Det är väldigt tråkigt, det ruinerar julstämningen.
ellauri070.html on line 320: - Vad var det Patrick Henry sa? Ge mig frihet eller ge mig döden. Den enda goda amerikanen är en död amerikan. Nu blev det 5 goda amerikaner till. Covid-10 on parantanut tähän mennessä 365000 jenkkiä. Yxi näköispazas Suomen joka neliökilometrille. Tuhat päivässä vuoden ajan. Pure jenkkiä ennenkuin se puree sinua.
ellauri257.html on line 575: Lodge was a friend of Arthur Conan Doyle, who also lost a son in World War I and was a Spiritualist. Anglosaxarna har en svaghet för den här sortens idioti. Dom är rädda för döden, stackars kräkar. Singerin amerikanjuutalaiset ovat ääreist klicheisiä. Ne pitää Amerikasta koska jenkit arvostaa bisnestä eivätkä sixi vainoa rahantuntevia juutalaisia.
ellauri300.html on line 600: Vid Thirty-fourth Street gick Luria in i en cafeteria. Jag tar en kopp kaffe. Det kan ju aldrig skada. Boskap äter också innan de slaktas. Magen gör vad den är avsedd för: den smälter maten. Detta var det mest absurda av allt - -varje organ gjorde vad det var avsett för: magen smälte maten, hjärnan tänkte. Efter döden började en helt ny omgång aktiviteter. Mikroberna åt upp allt; protonerna, neutronerna, elektronerna fortsatte sitt ändlösa virvlande och cirklande. Atomerna hade förmodligen ingen aning om att deras herre (ba'al) hade dött eller begått självmord. Och på vilket sätt kunde en människa rimligen betraktas som deras ägare? För dem var det likgiltigt var de bodde-i människor, i moss, i dynga. De hade sina egna atomlagar att ta hänsyn till och betraktade hela individualitetsbegreppet som näst intill löjlig. Men vilket syfte tjänade detta? Av vilket skäl roterade den här planeten? Hur länge skulle den fortsätta att rotera kring sin axel och cirkla kring solen? Det måste finnas en mening någonstans.
ellauri300.html on line 737: Det var den 16 oktober 1946. Julius Streicher, som i praktiken hade dömts till döden för att ha gett ut den antisemitiska tidningen Der Stürmer, var en av de tio ledande nationalsocialister som denna dag skulle hängas i Nürnberg. När de amerikanska vakterna eskorterade honom till galgen hade Joachim von Ribbentrop, Wilhelm Keitel, Alfred Rosenberg, Hans Frank och Wilhelm Frick redan lämnat den jordiska tillvaron. Wilhelm Frick hade ropat ”länge leve det eviga Tyskland!” innan falluckan öppnats under honom och nu när det var Streichers tur att yttra sina sista ord ropade han ”Heil Hitler!” och sedan ”Detta är en glädjerik judisk fest, det är min purimfest!” Med den dödsdömdes bittra ironi uppmärksammade han på detta sätt sambandet mellan de tio män som hängdes denna dag och Hamans tio söner som, enligt Bibeln, hängdes en gång för länge sedan i det persiska rikets huvudstad Shushan och vilket judarna, under en fest en gång om året, firar än idag.
ellauri301.html on line 538: Leah står i tur med bröstcancer. Vilken tur. Sjukhuset är en plågornas och dödens fabrik där allting som var personligt blottades och förnedrades.
ellauri301.html on line 565: Men var det sant? Var Gud verkligen god mot alla? Hade han varit god mot de sex miljoner judarna i Europa? Var han god mot alla de kor och grisar och höns som folk slaktade i just detta ögonblick? Var han god mot de tiotals miljoner människor som släpade sig genom livet med cancer och dog en plågsam död? Var han god mot de miljoner oskyldiga som förtvinade i Stalins slavläger och som bara döden kunde befria? Och även om man förutsatte att deras själar till slut nådde paradiset, varför skulle då vägen dit nödvändigtvis vara stenlagd med så mycket lidande? Kunde någon verkligen kalla en sådan Gud for god? Och kunde man fortsätta att tjäna honom dag ut och dag in utan att med säkerhet veta om han ville ha det så eller alls uppskattade det? Nej, själv kan jag inte göra det! Han fick stor lust att genast slita av sig bönesjalen och bönekapslarna. Han slutade läsa texten.
ellauri364.html on line 416: niin hän odottaa kuolemaa ja touhua, så väntar han döden och båren,
ellauri365.html on line 49: Maupassant [måpasa], Henry René Albert Guy de, fransk författare, f. 5 aug. 1850 på slottet Miromesnil i Normandie, d. 6 juli 1893 Auteuil, var ättling af en gammal lothringsk adels- familj; modern var sy- ster till skalden Alfred de Poittevin. Föräld- rarna skildes tidigt, och den intelligenta och litterärt intresse- rade modern, en barn- domsväninna till Gu- stave Flaubert, ledde sonens uppfostran. Hans barndom förflöt vid Normandies kust, där M. insöp sin kärlek till naturen och lärde kän- na dessa normandiska typer, som han sedan så gärna skildrade. Adertonårig inträdde han 1868 i Marinministeriet, men öfvergick 1878. till kultusministeriet. Han saknade emellertid intresse för ämbetsmannabanan. Redan tidigt vak- nade hans lust för litteraturen, som närdes af mo- derns ungdomsminnen. Flaubert omfattade honom med en faders kärlek, kritiserade strängt hans. första omogna försök, inpräntade i hans sinne sina egna konstnärliga principer, lärde honom att genom aldrig tröttnande observation söka uppfånga det förut icke iakttagna och därför nya och att återge. det så, att det skildrade fenomenet skiljer sig från alla andra och blir individuellt och enastående. Framför allt afhöll han honom från att debutera för tidigt. Från midten af 70-talet meddelade dock M. under hvarjehanda pseudonymer (oftast Guy de Valmont) smärre bitar åt tidningar och tidskrifter, och 1879 fick han uppförd en drama- tisk bagatell, Histoire du vieux temps. Hans verk- liga debut inföll dock först 1880 med diktsamlingen Des vers. Den har obestridligen ett originellt skaplynne och väckte uppseende kanske ej minst därför, att den hotades med ett åtal för osedlighet hufvudsakligen på grund af dikten Le mur), som deck afstyrdes genom inflytelserika vänner. M. insåg sedan själf, att hans talang låg mera för prosan, i all synnerhet sedan han samma år ut- gifvit novellen Boule de suif (i "Soirées de Mé- dan"). Med denna novell, som utmärktes genom skarp observationsförmåga och ypperlig prosa- stil, slog M. igenom och intog sin plats som en at den naturalistiska skolans förnämsta representanter och en af den franska litteraturens största novellister. Den efterföljdes af en lång rad novel ler, först publicerade i "Gil Blas" och "Echo de Paris" och sedan samlade i bokform under följande titlar: La maison Tellier (1881), M:lle Fifi (1882), Les contes de la Bécasse (1883), Clair de lune i (1884), Au soleil (resebilder, s. a.), Les soeurs Rondoli (s. a.), Miss Harriett (s. a.), Yvette (s. a.; sv. öfv. 1905), Monsieur Parent (s. a.), Contes du jour et de la nuit (1885), Contes et nouvelles (s. 4.), Contes choisis (1886), La petite Roque (s. a.), Toine (s. 1.), Le Horla (1887), Sur l'eau (rese- skildringar, 1888), Le rosier de Mime Husson (s. å.), L'héritage (s. a.), La main gauche (1889), Histoire d'une fille de ferme (s. a.), La vie errante (reseskildringar, s. å.) och L'inutile beauté (1890); efter hans död ha ytterligare publicerats Le père Milon (1899; "Gubben Milon", s. å.), Le colporteur (1900) och Dimanches d'un bourgeois de Paris (s. å.). Till dessa novellsamlingar ansluta sig sexromanerna Une vie (1883; "Ett lif", 1884), Bel-ami (1885; "Qvinnogunst", 1885 och 1901), Mont-Oriol (1887; sv. öfv. 1895), Pierre et Jean (1888; "Pierre och Jean", s. a.), Fort comme la vi mort (1889; "Stark som döden", 1894 och 1910) och Notre coeur (1890; "Vårt hjerta", 1894 och 1910). För scenen skref M. vidare treaktsskåde spelet Musotte (i samarbete med J. Normand, 1891) och La paix du ménage (uppf. på Théâtre fran- çais, 1893). M. skref äfven litterära studier, bl. a. öfver Emile Zola (1883) och Gustave Flaubert (1884). Denna oerhörda produktion fullbordades en på den korta tiden af omkr. tio år. Den gjorde honom hastigt världsberömd som en äkta represen tant för den franska conten, en ättling i rakt ned stigande led af de gammalfranske fabliåförfattarna, med ära upphärande Rabelais', La Fontaines och Voltaires traditioner.
ellauri365.html on line 51: M. var en kraftigt sensuell natur, en friluftsmänniska och atlet, sjudande af af lifslust, säker i sin styrka, måttlöst hängifvande sig åt alla sensationer, full af känsla inför naturens skådespel, en vacker natthimmel, ett doftande fält, en solbelyst öppning i den högstammiga skogen, älskande kvinnan med en naiv, nästan animal, men ( på samma gång blyg lidelse. I denna öfversval- lande lifsglädje blandade sig dock alltid en viss sorgbundenhet. Han har själf tecknat sitt väsen, då han någonstädes säger, att han vissa dagar hatar allt, så att han kunde önska sig döden, andra åter känner sig glad och lycklig som ett djur. I kraft af detta sitt lynne, hvars tendenser funno sin motsvarighet i den naturalistiska riktning, som behärskade litteraturen i det ögonblick, då M. framträdde, kom hela hans diktning att röra sig inom det sinnliga lifvets sfär, återgifvande enkla och rela- tivt föga sammansatta själstillstånd och med för kärlek tecknande folkliga typer. Hans analys är kanske icke så djup, men hans rika begåfning öf verskylde i viss mån denna brist genom den styrka och lysande klarhet, hvarmed han återgaf det sedda. Ingen har mästerligare än M. förstått att ge relief och betydelsefullhet åt hvardagliga ämnen. Han ser så skarpt och klart, och hans språk är så säkert och smidigt, att han i några få ord tecknar profilen af ett ansikte eller en individs karaktär, gester och hela yttre person. I början öfverlämnade han sig kanske alltför fritt åt en viss ytlig uppsluppen och sensuell lifsglädje. Större utrymme för sina rika anlag fann han i romanerna "Une vie" och "Bel-ami", hvilka återge vissa sidor af det moderna lifvet med en rikedom på nyanser och en ironi, som blottar alla motsägelser och löjligheter situationerna eller personernas karaktär. Och denna ironi är så öfverlägsen och så objektiv, att det förefaller, som om det vore icke författaren, utan tingen själfva, som talade. Hvad M. än skildrar, är uppfattningen så frisk, så omedelbar, så utan all sjuklighet och förkonstling, att han kan säga mycket, som skulle stöta hos andra författare. Sådant gestaltade sig M:s författarskap under de första åren af åttiotalet, men hans oerhörda produktion och hans i öfrigt våldsamma lefnadssätt. bröto snart hans krafter. Plötsligen stod han, som dittills endast haft öga för det fysiska lifvet, undrande inför en ny värld, hvilken uppgått i hans inre. Ett annat ljus faller öfver företeelserna och ger en ny karaktär åt hans diktning. Intet vittnar kanske mera om omedelbarheten och styrkan i hans begåfning än den säkerhet, hvarmed han äfven tecknat dessa nya själstillstånd. I "Le Horla" se honom redan kämpa med de vansinnets fantom, som snart skulle omtöckna hans själslif. Tankar på ålderdomen, på döden, ett mörkt tungsinne utbreda sig allt mer och mer öfver hans skrifter. Särskildt romanerna "Fort comme la mort" och "Notre coeur" präglas af en gripande och känslofull själsfinhet, som hans tidigare skrifter. knappast låtit ana. 1892 sökte han döda sig med rakknif, då han kände, att han icke längre kunde strida mot vansinnet. I tvångströja fördes han till ett sjukhus, där han dog af paralysie générale efter 18 månaders sjukdom. Han nekade flera gånger att taga säte i franska akademien liksom att mottaga hederslegionen. I Parc Monceau i Paris har man rest ett vackert monument öfver honom. Verlet; ett annat finnes i Rouen. Hans rykte har varit i ständigt stigande efter hans död. Ytterligare sv. öfv. äro "Lifsbilder" (1888), "Berättelser och skisser. Med en inledning om hans författarskap af T. Hedberg" 1893) och "En duell. Efterlämnade skisser och berättelser" (1900). Se J. Lemaître, "Les contemporains" I, V och VI (1885, 1892, 1896), R. Doumic, "Ecrivains d'aujourd'hui" (1894), G. Brandes, "Samlede skrifter", VII (1901), A. Lom- broso, "Souvenirs sur M." (1905), och Maynial, "La vie et l'œuvre de M." (1906). 1902 började Oeuvres complètes att utkomma. (Nordisk familjebok 1912 s.v. Maupassant)
xxx/ellauri010.html on line 410:
xxx/ellauri215.html on line 348: Merete tycker med någon modernare apologet att religion fortfarande behövs för såna saker som vetenskapen har ingenting att säja om liksom tex döden och kärleken.
xxx/ellauri215.html on line 349: Undrar bara, vad är det om döden och kärleken som fattas? Båda tjänar ju till att sätta fart på mendelismen. Vad mera behöver det sägas egentligen?
xxx/ellauri303.html on line 157: Att Jefta skulle frambringa ett människooffer till Gud kan tyckas strida mot den mosaiska lagen och därför har teologer varierande tolkningar om detta. Vissa menar att offret bestod i att Jeftas dotter vigdes till celibat i Herrens tjänst. Haha. Öde som är värre än döden. Andra menar att offret inte behagade Gud men att Gud tillät det i alla fall; Johannes Chrysostomos menar att Gud tillät Jefta att döda sin dotter för att visa konsekvensen av obetänksamma löften och därmed förhindra framtida sådana. Andra menar att händelsen är ett exempel på det moraliska förfall som Israel befann sig i vid den tiden. Varför nämner ingen Abraham, eller den där modern av Jukolan veljexet i Makkabéerna? Vad hette Jeftas dotter förresten? Typiskt att ingen bryr sig.
xxx/ellauri314.html on line 180: - Men vad tycker du om tanken på att få släppa ditt jag efter döden?
22