ellauri032.html on line 252: Le coeur a ses raisons que la raison ne connaît point, how often one has heard that quoted, and quoted often to the wrong purpose! For this is by no means an exaltation of the ‘heart’ over the ‘head’, a defence of unreason. The heart, in Pascal’s terminology, is itself truly rational if it is truly the heart. For him, in theological matters which seemed to him much larger, more difficult, and more important than scientific matters, the whole personality is involved.
ellauri049.html on line 316: La très-chère était nue, et, connaissant mon coeur, Sikakallis oli nakuna, tuntien mun makuni
ellauri049.html on line 564: Blessent mon coeur ja epätoivo on minulle työ. syö mun päätä
ellauri051.html on line 3284: Pour chauffer un coeur plus glacé lämmittämään jäätyneempää sydäntä
ellauri052.html on line 173: Koulupoikana Salen Charles Citrine -ego lääppi jalkahoitajan kaunista tytärtä ja luki puistossa Platoa, Wordsworthia, Swinburnea ja Un coeur simpleä. 2 ekaa on punnittu ja köykäsixi havaittu. Entäs ne 2 muuta? Toi ranskis on Flaubertin novelli jossa uskonnollinen palvelustyttö rukoilee täytettyä papukaijaa. Pointti on et ihan sama mitä rukoillaan, rukoileminen on silti apinasta ihanaa, se on vähän kuin vetäs käteen. Sama näkemys kuin Saint Antoinessa. Entäs Swinburne?
ellauri131.html on line 1081: Mon coeur ne sera plus qu’un bloc rouge et glacé. Mun sydän on kuin punainen jäzkipallero.
ellauri131.html on line 1097: Et pourtant aimez-moi, tendre coeur ! soyez mère, Mut kuiteskin, lemmitäänpäs, äiti aurinkoinen,
ellauri145.html on line 1080: Ce soir, à Circeto des hautes glaces, grasse comme le poisson, et enluminée comme les dix mois de la nuit rouge - (son coeur ambre et spunk), - pour ma seule prière muette comme ces régions de nuit et précédant des bravoures plus violentes que ce chaos polaire.

ellauri145.html on line 1098: Puis par instants mon coeur triste est comme un aubier Sit hetkittäin mun surullinen sydän on kuin pintapuu
ellauri155.html on line 851: Paul Ricoeur (1995)
ellauri161.html on line 419: L'âme seulette a mal au coeur d'un ennui dense. Yxinäinen sielu voi pahoin pitkästyneenä.
ellauri161.html on line 946: Qui compriment le coeur comme un papier qu'on froisse ? jotka puristaa sydäntä kuin rypätty paperi?
ellauri162.html on line 405: Nos deux coeurs seront deux vastes flambeaux, Meidän 2 sydäntä on 2 jättiliekkiä,
ellauri172.html on line 730: Car elle me comprend, et mon coeur, transparent Sillä se ymmärtää minua, ja mun sydän, läpinäkyvä,
ellauri206.html on line 303: La fleur qui plaisait tant à mon coeur désolé, The flower that my afflicted heart liked so much
ellauri260.html on line 127: Ranskalainen filosofi coeur Paul">Paul Ricoeur (1913–2005), jonka filosofiaan husserlilainen fenomenologia vaikutti syvästi, vaikka hän ei koskaan tunnistanut itseään personalistiksi, ammensi monista Mounierille arvokkaimmista teemoista, kuten ihmisen vapauden luonteesta ja ihmisen keskeisyydestä valtioon nähden, vaikka hänen oma myöhempi kehityksensä näistä teemoista poikkesi huomattavasti Mounierin filosofiasta. Hän jakoi myös personalismin hylkäämisen materialismista ja karteesisesta dualismista sekä abstraktioiden hylkäämisen konkreettisen inhimillisen todellisuuden hyväksi. Ehkä suurin yksittäinen elementti Ricoeurin omaksumassa Mounierin persoonallisuudessa oli itse asiassa poliittisesta ja sosiaalisesta sitoutumisesta vetäytymisen mahdottomuus. On pakko vatkaa, pokkana ei pysy kukaan.
ellauri321.html on line 101: A new English edition appeared in the year following, and an American reprint of the editio princeps was brought out by Matthew Carey in Philadelphia in 1793. In the meantime its author, whose full name was J. Hector Saint John de Crèvecoeur, had himself translated the book into French, adding to it very considerably, and publishing it in Paris in 1784.* A second French edition, still further enlarged and containing excellent maps and plates, appeared in 1787. These bibliographical facts are significant. They show that for at least twenty years, probably for a much longer period, the “Letters from an American Farmer” was an important interpreter of the New World to the Old. It seems to have been in answer to a demand aroused by his first book that Crèvecoeur ventured to treat the same theme once more. But the three bulky volumes of his “Journey in Upper Pennsylvania” (1801) contain little that is now or illuminating.
ellauri321.html on line 105: For many years after Hazlitt had sounded his note of praise, Crèvecoeur and his work remained practically unknown. The ideas for which he stood, the literary atmosphere that he created, were both old-fashioned. Few people took Rousseau from their upper shelves, and the dust gathered on the tomes of Chateaubriand. Even Werther was more talked about than read. And so no one cared for this Earthly Paradise of the Age of Reason dashed with Rousseau's sentimentality, filled with his love of Nature, and prophetic of the whole Emigrant literature of France.
ellauri321.html on line 107: J. Hector Saint John de Crèvecoeur was born at Caen on January 31, 1735, of a noble family which had played some part in Norman history as early as the eleventh century.
ellauri321.html on line 108: In 1747, in his sixteenth year, Crèvecoeur was sent by his family to England in order to complete his education. But the young man was of an adventurous spirit, and after a sojourn of about seven years in England, he set sail for Canada, where for the years 1758–59 he served in the French army. In 1764, after some residence in Pennsylvania, he became a naturalized citizen of New York, and five years later settled on a farm in Ulster County. Here, with his wife, Mahetable Tiffet of Yonkers, he lived the peaceful life of many idyllic years during which he gathered the materials for his book. Obviously enough he did not always remain on his farm, but viewed many parts of the country with a quietly observing eye. These journeys are recorded in his pages. He explored pretty thoroughly the settled portions of the States of New York and Pennsylvania, saw something of New England, and also penetrated westward to the limits of the colonies. He went as far South as Charleston, and may have visited Jamaica. Beyond such journeyings we may imagine these years to have xiv have been quite barren of events, serene and peaceful, until the storm of the Revolution began to break. It is not until 1779 that anything of import is again recorded of Crèvecoeur. In that year he made an attempt to return to Normandy, but the sudden appearance of a French fleet in the harbor of New York causing him to be suspected as a spy, he was imprisoned for three months. He was then permitted to sail, and, on his arrival in England, sold for thirty guineas his “Letters from an American Farmer,” which were published at London in 1782, the year after he reached France.
ellauri321.html on line 110: The success of his book and his efforts to improve the agricultural conditions of Normandy made Crèvecoeur a welcome guest in France. He spent some pleasant months in French literary society, into which he was probably introduced by Mme. de Houdetot, one of the many heroines of Rousseau's “Confessions.” To this lady, an old friend of his father, he also owed his introduction to Franklin.* He returned to America at the end of 1783.
ellauri321.html on line 114: Crèvecoeur's book differs from other works descriptive of early conditions in America in that xvi that it should be regarded primarily as a piece of literature. Beyond the information that is given by it there is the more permanent significance of its tone and atmosphere, of its singularly engaging style, and of the fact that it forms part of a great literary movement.
ellauri321.html on line 117: Crèvecoeur sought and found, or imagined that he had found, that land of plain living and high thinking, of simple virtue and untrammeled manhood, which was one of the dreams of his age. Here were none of those social distinctions against which Werther so bitterly rebelled. The restraints of law were reduced to a minimum and in Crèvecoeur's favorite Society of Friends (of which he gave a long account to his French countrymen) there were not even priests. In a word, the spiritual rebellion of that period was essentially a rebellion against institutions, and the real corresponded very nearly to the ideal in colonial America. Beyond the limits of the colonies, moreover, the absolute ideal hovered.
ellauri321.html on line 119: This was the Indian; not the red man of actual flesh an and xvii and blood, but the Tenewissa of Crèvecoeur, and the Atala of Chateaubriand. The pressure of the tyrannous centuries drove men to an ideal of extreme liberty. It was the Indian, living in uninterrupted communion with Nature, and within the most flexible of societies, whom they contrasted with the European held in the iron vise of a complex and traditional social order. All the undeniable charm of this ideal of freedom, of simplicity, of a life close to Nature, Crèvecoeur embodied in his book.
ellauri321.html on line 123: But Crèvecoeur was after all a Frenchman, with the strong social instinct of his race. And so he proceeds to analyze and define the political conditions of America. It fills him with a quiet but deep satisfaction to be one of a community of “freeholders, the possessors of the soil they cultivate, members of the government they obey, and the framers of their own laws by means of their representatives.” Thus he rises to a consideration of this new type of social man and seeks to answer the question: What xx What is an American? His answer is delightful literature, but fanciful sociology. Had the colonial farmers all been Crèvecoeurs, had they all possessed his ideality, his power of raising simple things into true human dignity, of connecting the homeliest activity with the ultimate social purpose which it furthers in its own small way, his description of the American would have been fair enough. As a matter of fact, the hard-working colonial farmer, cut off from the refining and subduing influences of an older civilization, was probably no very delectable type, however worthy, and one fears that Professor Wendell is right in declaring that Crèvecoeur's American is no more human than some ideal savage of Voltaire. But in this fact lies much of the literary charm of his work, and of its value as a human document of the age of the Revolution.
ellauri345.html on line 56: Tuomio rouva von Staёlin teoksessa "De l'Allemagne" on sattuva. Siinä lukee: »On ne saurait nier qu'il n'y ait dans ce livre une profonde connaissance du coeur humain, mais une connaissance decourageante; La vie y est representee comme une chose assez indifferente, de quelque manière qu'on la passe; triste quand on l'approfondit, assez agreable quand on l'esquive, susceptible de maladies morales qu'il faut guerir si l'on peut, et dont il faut mourir si l'on n'en peut guerir."
ellauri365.html on line 49: Maupassant [måpasa], Henry René Albert Guy de, fransk författare, f. 5 aug. 1850 på slottet Miromesnil i Normandie, d. 6 juli 1893 Auteuil, var ättling af en gammal lothringsk adels- familj; modern var sy- ster till skalden Alfred de Poittevin. Föräld- rarna skildes tidigt, och den intelligenta och litterärt intresse- rade modern, en barn- domsväninna till Gu- stave Flaubert, ledde sonens uppfostran. Hans barndom förflöt vid Normandies kust, där M. insöp sin kärlek till naturen och lärde kän- na dessa normandiska typer, som han sedan så gärna skildrade. Adertonårig inträdde han 1868 i Marinministeriet, men öfvergick 1878. till kultusministeriet. Han saknade emellertid intresse för ämbetsmannabanan. Redan tidigt vak- nade hans lust för litteraturen, som närdes af mo- derns ungdomsminnen. Flaubert omfattade honom med en faders kärlek, kritiserade strängt hans. första omogna försök, inpräntade i hans sinne sina egna konstnärliga principer, lärde honom att genom aldrig tröttnande observation söka uppfånga det förut icke iakttagna och därför nya och att återge. det så, att det skildrade fenomenet skiljer sig från alla andra och blir individuellt och enastående. Framför allt afhöll han honom från att debutera för tidigt. Från midten af 70-talet meddelade dock M. under hvarjehanda pseudonymer (oftast Guy de Valmont) smärre bitar åt tidningar och tidskrifter, och 1879 fick han uppförd en drama- tisk bagatell, Histoire du vieux temps. Hans verk- liga debut inföll dock först 1880 med diktsamlingen Des vers. Den har obestridligen ett originellt skaplynne och väckte uppseende kanske ej minst därför, att den hotades med ett åtal för osedlighet hufvudsakligen på grund af dikten Le mur), som deck afstyrdes genom inflytelserika vänner. M. insåg sedan själf, att hans talang låg mera för prosan, i all synnerhet sedan han samma år ut- gifvit novellen Boule de suif (i "Soirées de Mé- dan"). Med denna novell, som utmärktes genom skarp observationsförmåga och ypperlig prosa- stil, slog M. igenom och intog sin plats som en at den naturalistiska skolans förnämsta representanter och en af den franska litteraturens största novellister. Den efterföljdes af en lång rad novel ler, först publicerade i "Gil Blas" och "Echo de Paris" och sedan samlade i bokform under följande titlar: La maison Tellier (1881), M:lle Fifi (1882), Les contes de la Bécasse (1883), Clair de lune i (1884), Au soleil (resebilder, s. a.), Les soeurs Rondoli (s. a.), Miss Harriett (s. a.), Yvette (s. a.; sv. öfv. 1905), Monsieur Parent (s. a.), Contes du jour et de la nuit (1885), Contes et nouvelles (s. 4.), Contes choisis (1886), La petite Roque (s. a.), Toine (s. 1.), Le Horla (1887), Sur l'eau (rese- skildringar, 1888), Le rosier de Mime Husson (s. å.), L'héritage (s. a.), La main gauche (1889), Histoire d'une fille de ferme (s. a.), La vie errante (reseskildringar, s. å.) och L'inutile beauté (1890); efter hans död ha ytterligare publicerats Le père Milon (1899; "Gubben Milon", s. å.), Le colporteur (1900) och Dimanches d'un bourgeois de Paris (s. å.). Till dessa novellsamlingar ansluta sig sexromanerna Une vie (1883; "Ett lif", 1884), Bel-ami (1885; "Qvinnogunst", 1885 och 1901), Mont-Oriol (1887; sv. öfv. 1895), Pierre et Jean (1888; "Pierre och Jean", s. a.), Fort comme la vi mort (1889; "Stark som döden", 1894 och 1910) och Notre coeur (1890; "Vårt hjerta", 1894 och 1910). För scenen skref M. vidare treaktsskåde spelet Musotte (i samarbete med J. Normand, 1891) och La paix du ménage (uppf. på Théâtre fran- çais, 1893). M. skref äfven litterära studier, bl. a. öfver Emile Zola (1883) och Gustave Flaubert (1884). Denna oerhörda produktion fullbordades en på den korta tiden af omkr. tio år. Den gjorde honom hastigt världsberömd som en äkta represen tant för den franska conten, en ättling i rakt ned stigande led af de gammalfranske fabliåförfattarna, med ära upphärande Rabelais', La Fontaines och Voltaires traditioner.
ellauri365.html on line 51: M. var en kraftigt sensuell natur, en friluftsmänniska och atlet, sjudande af af lifslust, säker i sin styrka, måttlöst hängifvande sig åt alla sensationer, full af känsla inför naturens skådespel, en vacker natthimmel, ett doftande fält, en solbelyst öppning i den högstammiga skogen, älskande kvinnan med en naiv, nästan animal, men ( på samma gång blyg lidelse. I denna öfversval- lande lifsglädje blandade sig dock alltid en viss sorgbundenhet. Han har själf tecknat sitt väsen, då han någonstädes säger, att han vissa dagar hatar allt, så att han kunde önska sig döden, andra åter känner sig glad och lycklig som ett djur. I kraft af detta sitt lynne, hvars tendenser funno sin motsvarighet i den naturalistiska riktning, som behärskade litteraturen i det ögonblick, då M. framträdde, kom hela hans diktning att röra sig inom det sinnliga lifvets sfär, återgifvande enkla och rela- tivt föga sammansatta själstillstånd och med för kärlek tecknande folkliga typer. Hans analys är kanske icke så djup, men hans rika begåfning öf verskylde i viss mån denna brist genom den styrka och lysande klarhet, hvarmed han återgaf det sedda. Ingen har mästerligare än M. förstått att ge relief och betydelsefullhet åt hvardagliga ämnen. Han ser så skarpt och klart, och hans språk är så säkert och smidigt, att han i några få ord tecknar profilen af ett ansikte eller en individs karaktär, gester och hela yttre person. I början öfverlämnade han sig kanske alltför fritt åt en viss ytlig uppsluppen och sensuell lifsglädje. Större utrymme för sina rika anlag fann han i romanerna "Une vie" och "Bel-ami", hvilka återge vissa sidor af det moderna lifvet med en rikedom på nyanser och en ironi, som blottar alla motsägelser och löjligheter situationerna eller personernas karaktär. Och denna ironi är så öfverlägsen och så objektiv, att det förefaller, som om det vore icke författaren, utan tingen själfva, som talade. Hvad M. än skildrar, är uppfattningen så frisk, så omedelbar, så utan all sjuklighet och förkonstling, att han kan säga mycket, som skulle stöta hos andra författare. Sådant gestaltade sig M:s författarskap under de första åren af åttiotalet, men hans oerhörda produktion och hans i öfrigt våldsamma lefnadssätt. bröto snart hans krafter. Plötsligen stod han, som dittills endast haft öga för det fysiska lifvet, undrande inför en ny värld, hvilken uppgått i hans inre. Ett annat ljus faller öfver företeelserna och ger en ny karaktär åt hans diktning. Intet vittnar kanske mera om omedelbarheten och styrkan i hans begåfning än den säkerhet, hvarmed han äfven tecknat dessa nya själstillstånd. I "Le Horla" se honom redan kämpa med de vansinnets fantom, som snart skulle omtöckna hans själslif. Tankar på ålderdomen, på döden, ett mörkt tungsinne utbreda sig allt mer och mer öfver hans skrifter. Särskildt romanerna "Fort comme la mort" och "Notre coeur" präglas af en gripande och känslofull själsfinhet, som hans tidigare skrifter. knappast låtit ana. 1892 sökte han döda sig med rakknif, då han kände, att han icke längre kunde strida mot vansinnet. I tvångströja fördes han till ett sjukhus, där han dog af paralysie générale efter 18 månaders sjukdom. Han nekade flera gånger att taga säte i franska akademien liksom att mottaga hederslegionen. I Parc Monceau i Paris har man rest ett vackert monument öfver honom. Verlet; ett annat finnes i Rouen. Hans rykte har varit i ständigt stigande efter hans död. Ytterligare sv. öfv. äro "Lifsbilder" (1888), "Berättelser och skisser. Med en inledning om hans författarskap af T. Hedberg" 1893) och "En duell. Efterlämnade skisser och berättelser" (1900). Se J. Lemaître, "Les contemporains" I, V och VI (1885, 1892, 1896), R. Doumic, "Ecrivains d'aujourd'hui" (1894), G. Brandes, "Samlede skrifter", VII (1901), A. Lom- broso, "Souvenirs sur M." (1905), och Maynial, "La vie et l'œuvre de M." (1906). 1902 började Oeuvres complètes att utkomma. (Nordisk familjebok 1912 s.v. Maupassant)
xxx/ellauri137.html on line 224: Que ton sein m'était doux! que ton coeur m'était bon!
xxx/ellauri137.html on line 229: Que l'espace est profond! que le coeur est puissant!
xxx/ellauri137.html on line 243: Ailleurs qu'en ton cher corps et qu'en ton coeur si doux?
xxx/ellauri139.html on line 1170: J’ai le coeur dur et l’âme vile, Mulla on kova sydän ja paha sielu,
xxx/ellauri176.html on line 276: O mon coeur, cette main encore sacrilège, Sydänparka, tää pyhänhäpäisevä käsi,
xxx/ellauri176.html on line 351: Rare limpidité d'un coeur qui le songea, Susta unexivan sydämen harva läpinäkyvyys,
xxx/ellauri176.html on line 361: Sois calme, et, t'éloignant, pardonne à ce coeur dur, Rauhoitu, ja lähtiessäsi, anna anteexi
xxx/ellauri235.html on line 428: Heinäkuussa 1768 Graysta tehtiin modernin historian professori Cambridgessa, vaikka hän ei koskaan luennoinut tai julkaissut aiheesta. Hänen viime vuosien merkittävin henkilökohtainen tapahtuma oli lyhyt, intensiivinen ystävyys nuoren sveitsiläisen opiskelijan Karl Victor von Bonstettenin kanssa. Ystävyyttä ilmeisesti monimutkaisi Grayn fyysinen halu, vaikka heidän välillään ei uskota olevan seksuaalista suhdetta. Heinäkuussa 1771 Gray sairastui syödessään Pembroke Collegessa; viikkoa myöhemmin, heinäkuun 30. päivänä, hän kuoli. Hänen matkamuistoissaan(1832) Bonstetten pohdiskeli runoilijaa: "Je crois que Gray n'avait jamais aimé, c'était le mot de l'énigme, il en était résulté une misère de coeur qui faisait kontraste avec son mielikuvitus, kiihkeä, et profond au lieu de faire le bonheur de sa vie, n'en était que le tourment" (Mielestäni avain mysteeriin on se, että Gray ei koskaan rakastanut; tuloksena oli sydämen köyhyys, joka oli ristiriidassa hänen kiihkeän ja syvällisen mielikuvituksensa kanssa, mikä sen sijaan hänen elämänsä onnen käsittäminen oli vain sen piina).
xxx/ellauri363.html on line 99: Stanfordin porukoiden mielestä Hans-Georg Gadamer on ratkaiseva hahmo 1900-luvun hermeneutiikan kehityksessä – lähes varmasti syrjäyttäen vaikutuksen ja maineen suhteen muut johtavat hahmot, mukaan lukien Paul "freedom fry" Ricoeur. "Nazi" Heideggerin filosofia vaikutti Hannu-Joriin syvästi ( huolimatta siitä, että Heidegger hylkäsi hermeneutin myöhemmässä ajattelussaan).
xxx/ellauri363.html on line 717: Saksalainen filosofi Wilhelm Dilthey (1833–1911) on yksi modernin tai ainakin filosofisen hermeneutiikan perustajista. Hän on tärkeä välittäjä siinä henkitieteiden tiedollista perustaa tutkivassa filosofian traditiossa, jonka ensimmäisiä edustajia olivat Friedrich Schleiermacher (1768–1834) ja Johann Gustav Droysen (1808–1884), ja jota Filthy Diltheyn jälkeen 1900-luvulla kehittivät edelleen Martin "nazi" Heidegger (1889–1976), Hans-Georg "humanisti vastoin isän toiveita" Gadamer (1900–2002) ja Paul "ranu" Ricoeur (1913–2005). Dilthey kutsui filosofista projektiaan terveen järjen kritiikiksi. Hän katsoi, että Immanuel Kantin kriittinen filosofia (ks. "Kant: Puhtaan järjen kritiikki") ei antanut vastausta historiallisten tieteiden tiedollisiin ongelmiin, ja halusi siksi täydentää Kantin filosofiaa erityisesti kokemuksen transvestiittisten ehtojen osalta.
38