ellauri046.html on line 486: Hemmetti Sörnäinen on kyllä kova luu, setämiesten aatelia. Nyt on runkkausvuorossa kolleega Jöötin panopuu Gretchen. "Se mistä erityisesti tykkäämme tässä piikasessa on hänen sielunsa yxinkertaisuus ja nöyryys." Ei tarvi kahesti käskeä pyllistämään tännepäin. Piikasen ei sovi olla liian dannet. Faustin viettelykikka näät on sen uhyre Overlegenhed. Gretchen on siihen nähden Intet.
ellauri046.html on line 490: Ensin vongataan sikana ja sitku on saatu niin heitetään imexitty raato tienoheen, siitähän sen näki et se oli sekundaa, kun ei pitänyt pintaansa kuin Richardsonin Pamela. Gretchenin Betydning Faustille on hendes uskuldige Eenfoldighed. Ilman sitä se on Intet. Hendes Kjaerlighed giver hende Betydlighed for ham. Jälkenpäin Gretchen mitättömyys kysyy izeltään Faustin runkut housuissa (sanat Söören):
ellauri046.html on line 686: Romantiikka oli taantumuxen imperiumin vastaisku valistuxen jälkeen. Valistus löi kiilan uskon ja tiedon väliin. Usko ei ollut enää tiedon jatke (tiedoksi varmistuva otaxuma, mahdollisesti jopa piakkoinkin), vaan nyt on uskottava vastoin parempaa tietoa. Tää löi pohjan pois laahuxen toiveiden tynnöristä: lopussa ei kiitos seisokkaan, vaan life is hard and then you die. Romantiikka tuli apuun: ei tässä tarvi kaikkea niin ymmärtää, tärkeintä on tää harras tunnetila. Dette Høiere er nu det Religiøse, i hvilket Forstands-Reflexionen ender, og som for Gud Intet er umuligt, saaledes er for det religiøse Individ heller Intet umuligt. Niinpä niin. Usko on tietämisen kanssa ristiriitainen huumetila, jossa heilutaan viinan ja nappuloiden voimalla. Uskon voimalla jaxais ehkä Sööreninkin tyyppinen kukkakärpänen kärvistellä kahden hengen liitossa. Paizi ettei siltikään, koska sitä kiinnosti iskähahmot enemmän kuin misut.
ellauri365.html on line 51: M. var en kraftigt sensuell natur, en friluftsmänniska och atlet, sjudande af af lifslust, säker i sin styrka, måttlöst hängifvande sig åt alla sensationer, full af känsla inför naturens skådespel, en vacker natthimmel, ett doftande fält, en solbelyst öppning i den högstammiga skogen, älskande kvinnan med en naiv, nästan animal, men ( på samma gång blyg lidelse. I denna öfversval- lande lifsglädje blandade sig dock alltid en viss sorgbundenhet. Han har själf tecknat sitt väsen, då han någonstädes säger, att han vissa dagar hatar allt, så att han kunde önska sig döden, andra åter känner sig glad och lycklig som ett djur. I kraft af detta sitt lynne, hvars tendenser funno sin motsvarighet i den naturalistiska riktning, som behärskade litteraturen i det ögonblick, då M. framträdde, kom hela hans diktning att röra sig inom det sinnliga lifvets sfär, återgifvande enkla och rela- tivt föga sammansatta själstillstånd och med för kärlek tecknande folkliga typer. Hans analys är kanske icke så djup, men hans rika begåfning öf verskylde i viss mån denna brist genom den styrka och lysande klarhet, hvarmed han återgaf det sedda. Ingen har mästerligare än M. förstått att ge relief och betydelsefullhet åt hvardagliga ämnen. Han ser så skarpt och klart, och hans språk är så säkert och smidigt, att han i några få ord tecknar profilen af ett ansikte eller en individs karaktär, gester och hela yttre person. I början öfverlämnade han sig kanske alltför fritt åt en viss ytlig uppsluppen och sensuell lifsglädje. Större utrymme för sina rika anlag fann han i romanerna "Une vie" och "Bel-ami", hvilka återge vissa sidor af det moderna lifvet med en rikedom på nyanser och en ironi, som blottar alla motsägelser och löjligheter situationerna eller personernas karaktär. Och denna ironi är så öfverlägsen och så objektiv, att det förefaller, som om det vore icke författaren, utan tingen själfva, som talade. Hvad M. än skildrar, är uppfattningen så frisk, så omedelbar, så utan all sjuklighet och förkonstling, att han kan säga mycket, som skulle stöta hos andra författare. Sådant gestaltade sig M:s författarskap under de första åren af åttiotalet, men hans oerhörda produktion och hans i öfrigt våldsamma lefnadssätt. bröto snart hans krafter. Plötsligen stod han, som dittills endast haft öga för det fysiska lifvet, undrande inför en ny värld, hvilken uppgått i hans inre. Ett annat ljus faller öfver företeelserna och ger en ny karaktär åt hans diktning. Intet vittnar kanske mera om omedelbarheten och styrkan i hans begåfning än den säkerhet, hvarmed han äfven tecknat dessa nya själstillstånd. I "Le Horla" se honom redan kämpa med de vansinnets fantom, som snart skulle omtöckna hans själslif. Tankar på ålderdomen, på döden, ett mörkt tungsinne utbreda sig allt mer och mer öfver hans skrifter. Särskildt romanerna "Fort comme la mort" och "Notre coeur" präglas af en gripande och känslofull själsfinhet, som hans tidigare skrifter. knappast låtit ana. 1892 sökte han döda sig med rakknif, då han kände, att han icke längre kunde strida mot vansinnet. I tvångströja fördes han till ett sjukhus, där han dog af paralysie générale efter 18 månaders sjukdom. Han nekade flera gånger att taga säte i franska akademien liksom att mottaga hederslegionen. I Parc Monceau i Paris har man rest ett vackert monument öfver honom. Verlet; ett annat finnes i Rouen. Hans rykte har varit i ständigt stigande efter hans död. Ytterligare sv. öfv. äro "Lifsbilder" (1888), "Berättelser och skisser. Med en inledning om hans författarskap af T. Hedberg" 1893) och "En duell. Efterlämnade skisser och berättelser" (1900). Se J. Lemaître, "Les contemporains" I, V och VI (1885, 1892, 1896), R. Doumic, "Ecrivains d'aujourd'hui" (1894), G. Brandes, "Samlede skrifter", VII (1901), A. Lom- broso, "Souvenirs sur M." (1905), och Maynial, "La vie et l'œuvre de M." (1906). 1902 började Oeuvres complètes att utkomma. (Nordisk familjebok 1912 s.v. Maupassant)
4