ellauri014.html on line 1141: Mut ei tästä niin vähällä selvitä, kirjeitä viuhuu vielä postuumisti kuin paperilennokeita. Claire saa hädin tuskin sanaa paperille (ihme ja kumma, ihan oikeesti, tuskin puolikasta aanelosta). Wolmar saa lopetella epistolan. Julle ehti ennen lähtöään pitää vielä pitkähköjä saarnoja. Muutkin äidit voi sukeltaa ja kuolla flunssaan, mut kukaan muu ei jaksais yhtä kauan lässyttää sen päälle kuin tää. Ize asiassa se ehättää sanelemaan jonkinlaisen yhteenvedon setä Fanélonin naisten lyttäysohjelmasta Clairen tytön Henriettan varalle. Vittuako se sille kuulu, tekee mieli sanoa.
ellauri118.html on line 846: Henri II on vaan peitenimi Aurinkokuninkaalle. Joka bylsi salaa Englannin prinsessa Henriettaa mistä syystä Mme oli sille hyvin, hyvin vihainen.
ellauri118.html on line 848: Henrietta Anne Stuart av England, född 16 juni 1644 i Exeter, död 30 juni 1670, på franska kallad Henriette d'Angleterre, och var ibland familjärt känd som Minette, var en fransk prinsessa, hertiginna av Orléans; gift med den franske prinsen hertig Filip av Frankrike, Hertig av Orléans. Hon var yngsta dotter till kung Karl I av England och Henrietta Maria av Frankrike.
ellauri118.html on line 850: Då hon var 17 år gammal, 1661, gifte hon sig med kusinen Filip I, hertig av Orléans, son till hennes morbror Ludvig XIII av Frankrike och ende bror till Ludvig XIV av Frankrike. Äktenskapet hade arrangerats av Ludvig XIV och hans mor Anna av Österrike direkt efter att monarkin hade återinförts i England och hennes bror bestigit tronen, vilket i ett slag gav henne politiskt betydelse; det har sagts att detta var det första självständiga politiska beslut av vikt som kungen tog, efter att han fram till kardinal Mazarins död samma år överlämnat politiken åt denne. Det ansågs också angeläget att snabbt gifta bort Filip, som var homosexuell, och Henrietta utgjorde då i egenskap av prinsessa ett snabbt alternativ till att arrangera ett rangmässigt acceptablet parti. Henrietta och Filip inledde aldrig något förhållande med varandra, och Filip föredrog män, särskilt Chevalier de Lorraine, men han accepterade att ha samlag med henne regelbundet för reproduktionens skull.
ellauri118.html on line 852: Ludvig XIV stod sin svägerska mycket nära, och han troddes även vara far till hennes döttrar. Både Louise de la Vallière och Madame de Montespan var ursprungligen hovdamer hos Henrietta, och hon uppmuntrade 1661 förhållandet mellan kungen och Louise de la Vallière för att tysta ryktena kring henne själv och Ludvig. Ludvig sörjde mer vid hennes död än vad Filip gjorde, vilket även det bidrog till de ryktena. Det har aldrig bekräftats att Henrietta och Ludvig hade ett förhållande, men hon var huvudperson vid många av hans fester och hennes man var svartsjuk på det inflytande hon utövade på hans bror.
ellauri118.html on line 854: Då hon dog trodde många att hon hade blivit förgiftad av vänner till hennes makes svartsjuka älskare och landsförvisade gunstling Chevalier de Lorraine. Obduktionen visade dock att Henrietta Anna hade avlidit av bukhinneinflammation orsakad av ett magsår [vid 26 års ålder? föga trovärt.]. Fortfarande kvarstod dock oklarheter. En bukinflammation skulle ha förorsakat smärta en lång tid innan, men Henrietta var omvittnat frisk ända fram till den dag hon plötsligt dog. Misstankarna om mord kvarstod och har aldrig kunnat bevisas.
ellauri263.html on line 466: Tekohampaaton, turnipsinenäinen musta-ja pienisilmäinen hammaslääkäri Henrietta Clark, prof. Shragen ruokaemäntä, maalasi kuin Pirkko Zilles teosofisia tauluja joissa oli mustia ja pitkäsormisia piruja.
ellauri277.html on line 254: In 1925 the poet Barbara Young (pseudonym of Henrietta Breckenridge (!!!) Boughton) became Gibran’s secretary. She remained with Gibran for the rest of his life and played a major role in events after his death.
ellauri300.html on line 245: Justyna stöter mot en möbel i mörkret. Henrietta kommer ut ur trans. Fittan också, nu är det kört. Justyna är fullständigt värdelös! Kanske stjäl hon någonting, Gud förbjude! Nu är jag trött. Fadern i himlen, ta mig till dig. Och Henrietta föll i gråt.
xxx/ellauri165.html on line 318: In 1783, Greville needed to find a rich wife to replenish his finances, and found a fit in the form of eighteen-year-old heiress Henrietta Middleton. Emma would be a problem, as he disliked being known as her lover (this having become apparent to all through her fame in Romney's artworks), and his prospective wife would not accept him as a suitor if he lived openly with Emma Hart.
xxx/ellauri165.html on line 320: To be rid of Emma, Greville persuaded his uncle, younger brother of his mother, Sir William Hamilton, British Envoy to Naples, to take her off his hands. Greville's marriage would be useful to Sir William, as it relieved him of having Greville as a poor relation. To promote his plan, Greville suggested to Sir William that Emma would make a very pleasing mistress, assuring him that, once married to Henrietta Middleton, he would come and fetch Emma back. Sir William, then 55 and newly widowed, had arrived back in London for the first time in over five years. Emma's famous beauty was by then well known to Sir William, so much so that he even agreed to pay the expenses for her journey to ensure her speedy arrival. A great collector of antiquities and beautiful objects, he took interest in her as another acquisition. He had long been happily married until the death of his wife in 1782, and he liked female companionship. His home in Naples was well known all over the world for hospitality and refinement. He needed a hostess for his salon, and from what he knew about Emma, he thought she would be the perfect choice.
11