ellauri032.html on line 413: Aarne Kinnunen diggaa mustaa huumoria. Lainaan kirjastosta Balzacin Contes drolatiques, leikkisiä tarinoita ja Kleistin der zerbrochene Krug. Ne on Aarnen lemppareja. Lehtosen, Kiven ja Zapen lisäxi.
ellauri145.html on line 249: Onko ranskalaiset huumormiehiä vai eivät? Onhan niillä hauskoja sarjakuvia (lukuunottamatta je suis Charlieta), mutta näissä kirjailijoissa on useita tavattoman puisevia. Ei se Ball-sackinkaan Contes drolatiques ollut kovin naurattava. Tsekkaa vaikka tämä Piha-Anteron juhatus:
ellauri162.html on line 264: Marcel Aymé, né le 29 mars 1902 à Joigny et mort le 14 octobre 1967 chez lui, rue Norvins dans le 18e arrondissement de Paris, est un écrivain, dramaturge, nouvelliste, scénariste et essayiste français. Écrivain prolifique, il a laissé deux essais, dix-sept romans, plusieurs dizaines de nouvelles, une dizaine de pièces de théâtre, plus de cent soixante articles et des contes. Avec ces écrits il fournit une « étude sociale », avec un vocabulaire précis pour chaque type humain. Son langage mêle les différents registres : argot, patois régional franc-comtois, soutenu et anglais phonétiquement francisé. Très attaqué par la critique, y compris pour ses textes les plus inoffensifs comme Les Contes du chat perché4, il doit l'essentiel de son succès au public. Il a également écrit de nombreux scénarios et traduit des auteurs américains egalement simpletons: Arthur Miller (Les Sorcières de Salem), Tennessee Williams (La Nuit de l'iguane).
ellauri210.html on line 1418: Charles Perrault (12. tammikuuta 1628 Pariisi, Ranska – 16. toukokuuta 1703 Pariisi, Ranska) oli ranskalainen kirjailija, joka tunnetaan parhaiten vuonna 1697 julkaisemastaan satukokoelmasta Hanhiemon tarinoita (ransk. Les Contes de ma mère l'Oye). Varsinaiselta ammatiltaan Perrault oli asianajaja, ja hän toimi myös julkisten rakennusten tarkastajana. Hänen oikea nimensä oli Jaakko Parantainen. Les oies marchent dans la cour. Pas les oeufs, zihihihihi. Perrault oli varakas porvari, kuinkas muuten.
ellauri247.html on line 290: The cicisbeo was better tolerated if he was known to be homosexual. Regardless of its roots and technicalities, the custom was firmly entrenched. Typically, husbands tolerated or even welcomed the arrangement: Lord Byron, for example, was cicisbeo to Teresa, Contessa Guiccioli. Attempts by the husband to ward off prospective cicisbei or disapproval of the practice in general was likely to be met with ridicule and scorn.
ellauri254.html on line 66: „Die Grundpfeiler dieses Vereins bildeten nächst Hoffmann, Contessa, Koreff, ein ausgezeichneter Arzt*) und Hitzig. Ein vortrefflicher ineinandergreifendes Quatuor mochte nicht leicht zu finden sein. Koreff war der einzige Mensch, dem Hoffmann geduldig zuhörte, weil er ihn in der Unterhaltung an sprudelndem lebendigem Witze oft und an Kenntnissen immer überbot, auch dabei gutmütig genug war, ihn reden zu lassen, so oft er wollte; Contessa, selbst wenig redend, horchte auf alles, was die Freunde an Witz ausgehen ließen, mit dem beredtesten Beifallslächeln, das ihm unaufhörlich um die Mundwinkel spielte, von Zeit zu Zeit ein kleines, aber entscheidendes Wörtchen zugebend, und Hitzig, der mit Contessa das Publikum bildete und alle drei übrigen länger und besser als sie sich untereinander kannte, verstand darum die Kunst, Lücken im Gespräch auszufüllen, und wo es matt wurde, es wieder anzuregen, sich willig jedes Anspruchs auf Solopartien begebend.“ Hoffman oli takuulla sehr narzissistisch.
ellauri254.html on line 74: Sylvester: Karl Wilhelm Salice-Contessa;
ellauri365.html on line 49: Maupassant [måpasa], Henry René Albert Guy de, fransk författare, f. 5 aug. 1850 på slottet Miromesnil i Normandie, d. 6 juli 1893 Auteuil, var ättling af en gammal lothringsk adels- familj; modern var sy- ster till skalden Alfred de Poittevin. Föräld- rarna skildes tidigt, och den intelligenta och litterärt intresse- rade modern, en barn- domsväninna till Gu- stave Flaubert, ledde sonens uppfostran. Hans barndom förflöt vid Normandies kust, där M. insöp sin kärlek till naturen och lärde kän- na dessa normandiska typer, som han sedan så gärna skildrade. Adertonårig inträdde han 1868 i Marinministeriet, men öfvergick 1878. till kultusministeriet. Han saknade emellertid intresse för ämbetsmannabanan. Redan tidigt vak- nade hans lust för litteraturen, som närdes af mo- derns ungdomsminnen. Flaubert omfattade honom med en faders kärlek, kritiserade strängt hans. första omogna försök, inpräntade i hans sinne sina egna konstnärliga principer, lärde honom att genom aldrig tröttnande observation söka uppfånga det förut icke iakttagna och därför nya och att återge. det så, att det skildrade fenomenet skiljer sig från alla andra och blir individuellt och enastående. Framför allt afhöll han honom från att debutera för tidigt. Från midten af 70-talet meddelade dock M. under hvarjehanda pseudonymer (oftast Guy de Valmont) smärre bitar åt tidningar och tidskrifter, och 1879 fick han uppförd en drama- tisk bagatell, Histoire du vieux temps. Hans verk- liga debut inföll dock först 1880 med diktsamlingen Des vers. Den har obestridligen ett originellt skaplynne och väckte uppseende kanske ej minst därför, att den hotades med ett åtal för osedlighet hufvudsakligen på grund af dikten Le mur), som deck afstyrdes genom inflytelserika vänner. M. insåg sedan själf, att hans talang låg mera för prosan, i all synnerhet sedan han samma år ut- gifvit novellen Boule de suif (i "Soirées de Mé- dan"). Med denna novell, som utmärktes genom skarp observationsförmåga och ypperlig prosa- stil, slog M. igenom och intog sin plats som en at den naturalistiska skolans förnämsta representanter och en af den franska litteraturens största novellister. Den efterföljdes af en lång rad novel ler, först publicerade i "Gil Blas" och "Echo de Paris" och sedan samlade i bokform under följande titlar: La maison Tellier (1881), M:lle Fifi (1882), Les contes de la Bécasse (1883), Clair de lune i (1884), Au soleil (resebilder, s. a.), Les soeurs Rondoli (s. a.), Miss Harriett (s. a.), Yvette (s. a.; sv. öfv. 1905), Monsieur Parent (s. a.), Contes du jour et de la nuit (1885), Contes et nouvelles (s. 4.), Contes choisis (1886), La petite Roque (s. a.), Toine (s. 1.), Le Horla (1887), Sur l'eau (rese- skildringar, 1888), Le rosier de Mime Husson (s. å.), L'héritage (s. a.), La main gauche (1889), Histoire d'une fille de ferme (s. a.), La vie errante (reseskildringar, s. å.) och L'inutile beauté (1890); efter hans död ha ytterligare publicerats Le père Milon (1899; "Gubben Milon", s. å.), Le colporteur (1900) och Dimanches d'un bourgeois de Paris (s. å.). Till dessa novellsamlingar ansluta sig sexromanerna Une vie (1883; "Ett lif", 1884), Bel-ami (1885; "Qvinnogunst", 1885 och 1901), Mont-Oriol (1887; sv. öfv. 1895), Pierre et Jean (1888; "Pierre och Jean", s. a.), Fort comme la vi mort (1889; "Stark som döden", 1894 och 1910) och Notre coeur (1890; "Vårt hjerta", 1894 och 1910). För scenen skref M. vidare treaktsskåde spelet Musotte (i samarbete med J. Normand, 1891) och La paix du ménage (uppf. på Théâtre fran- çais, 1893). M. skref äfven litterära studier, bl. a. öfver Emile Zola (1883) och Gustave Flaubert (1884). Denna oerhörda produktion fullbordades en på den korta tiden af omkr. tio år. Den gjorde honom hastigt världsberömd som en äkta represen tant för den franska conten, en ättling i rakt ned stigande led af de gammalfranske fabliåförfattarna, med ära upphärande Rabelais', La Fontaines och Voltaires traditioner.
xxx/ellauri059.html on line 508: Pääosissa: Daniel Sharman (Lorenzo de’ Medici), Bradley James (Giuliano de’ Medici), Sean Bean (Jacopo Pazzi), Sarah Parish (Lucrezia de’ Medici), Raoul Bova (paavi Sixtus IV), Matteo Martari (Francesco Pazzi), Jacob Fortune Lloyd (Francesco Salviati), Alessandra Mastronardi (Lucrezia Donati), Matilda Lutz (Simonetta Vespucci), Synnøve Karslen (Clarice Orsini), Annabel Scholey (Contessina). Idea ja käsikirjoitus: Frank Spotnitz, Nicholas Meyer. Ohjaus: Sergio Mimica-Gezzan. Musiikki: Paolo Buonvino. Tunnuskappaleen esittäjä: Skin (Ann Deborah Dyer). Tuotanto: Lux Vide, Big Light Productions, Italia, 2018.
xxx/ellauri091.html on line 308: In scramble competition resources are limited, which may lead to group member starvation. Contest competition is often the result of aggressive social domains, including hierarchies or social chains. Conversely, scramble competition is what occurs by accident when competitors naturally want the same resources. These two forms of competition can be interwoven into one another. Some researchers have noted parallels between intraspecific behaviors of competition and cooperation. These two processes can be evolutionarily adopted and they can also be accidental, which makes sense given the aggressive competition and collaborative cooperation aspects of social behavior in humans and animals. To date, few studies have looked at the interplay between contest and scramble competition, despite the fact that they do not occur in isolation. There appears to be little understanding of the interface between contest competition and scramble competition in insects. Much research still needs to be conducted concerning the overlap of contest and scramble competition systems. Contests can arise within a scramble competition system and conversely, scramble competition "may play a role in a system characterized by interference".
xxx/ellauri120.html on line 35: Novelist Bulwer-Lytton was a friend and contemporary of Charles Dickens and was one of the pioneers of the historical novel, exemplified by his most popular work, The Last Days of Pompeii. He is best remembered today for the opening line to the novel Paul Clifford, which begins "It was a dark and stormy night..." and is considered by some to be the worst opening sentence in the English language. However, Bulwer-Lytton is also responsible for well-known sayings such as "The penis mightier than the sword" from his play Richelieu. Despite being a very popular author with 19th-century readers, few people today are even aware of his prodigious body of literature spanning many genres. In the 21st century he is known best as the namesake for the Bulwer-Lytton Fiction Contest (BLFC), sponsored annually by the English Department at San Jose State University, which challenges entrants "to compose the opening sentence to the worst of all possible novels", and the township of Lytton, or Camchin until the British nosey parkers came, saw and beat the copper-colored nlaka'pamuxes. Now their village got burned to ashes thanx to the industrial revolution.
xxx/ellauri128.html on line 105: Vaakku ilmeisesti piti vastustelevista runotytöistä. Sama predilektio näkyy mom and son videoissa: "mami" pyristelee vastaan alussa, mutta panee vastaan tarmokkaasti loppupeleissä. Haista-paska kappalainen Capellanus näyttää olleen Vaakun lemppareita. Ruma Honoré de Balzac oli kanssa kova panomies, tosin se sai työntää vasta maxettuaan runsaasti. Paul Bourget oli varsinainen pahis, kuten jo tiedetään. Näissä hanuissa on hurjasti narsisteja. Chardonne eli puteli-Jaakko oli Vaakun poliittinen virkaveli. Cicero oli tyhmä snobi kikhernekauppias. Disraeli Tears oli poikkeuxellisesti hölmö jutku. Dosto komppaa Catullusta Karamazoveissa tän suositun vihaava rakkaus-aiheen suhteen. Duclos näyttää olleen paskiainen miehexeen. Hemmetin paljon on näitä koiraan lisääntymisstrategia-aiheita, missä rakkautta piisaa just niin kauan että pääsee luukulle, ja sitten alkaa jo huooh ikävystyttää. Vaakulla on vitun vähän ylipäänsä naisia muutakuin puheenaiheena. Joubert on nyysinyt ton "ei 2x samaa" penseen ihailemaltaan Rochefoucauldilta (tai vastoin päin). Vaakulla ja Tommilla on samojakin töräyxiä respektiivisissä kokoelmissa. Nietschen penseet naimisesta on niin heikkoja ettei viizi edes mainita. Sen kokemuxet siitä oli aika rajallisia. Mitä jää viivan alle kun Shawin supistus on tehty? Minielefantin kärsä. Tosta tottumuxen osuudesta rakkaudessa näyttää M/F töräyttäjät ottavan ihan vastakkaisia kantoja. Koiraiden kannalta on toi uutuudenviehätys tietty tärkeä. Jokainen uusi reikä on uusi tilaisuus. Riippumahainen Ball-sack ei kyllä tiennytkään mitään häveliäisyydestä. Sen Contes drolatiques on pitkästyttävä. Disdraeli saa lisää haukkuja albumissa 243.
xxx/ellauri154.html on line 39: Nytkun alkaa olla liian vanha edes teoriassa kiinnostumaan nakupelleistä naisista, lähinnä huvittaa tääkin näpäys muka seppukua suunnittelevasta Lucretiasta, jota roomalaisten Donald Trumpin Tarquinin poika Donald jr. eli Sextus Tarquinius (järjestyxessä 6. vai liekö saanut nimen mieliharrastuxestaan sextailusta) pani raiskaten. Ei toi kyllä näytä kehruuennätystä tehneeltä roomalaiselta matroonalta, tollanen kuplapää laiha porsliinipillu, eikä toi sen tikariotekaan ole yhtään vakuuttava. Extoi ole pikemminkin piikki eli naskali kuin tikari? Ehkä se on vähän sellainen pelleilyote kuin Gonorrhé Ballsackin lakimiehen ylihintaisella lutkarouvalla pornokirjassa Contes drolatiques. Mulla oli se kirja lainassa sekä feikki muinaisranskaxi että suomennettuna. Molemmat oli suurinpiirtein yhtä tylsiä. Ei tollanen tosiaankaan enää juuri kiinnosta kun ei voi hevin enää edes mielikuvituxessa konstruoida omaa veitikkaansa kirjan sankarien sijalle.
xxx/ellauri199.html on line 145: 145 words - Pre write for "Contest / The Spirit of the Zodiac" by smpierce & Brandon Wikman - 03/29/22 -
14